Lagen och världshistorien – två fall, en metod

Av Arne Jarrick och Maria Wallenberg Bondesson
Publicerad:2010-03-15 11:51
Fig. 1.

Figur 1.

Studiet av lagar måste arrangeras på ett sådant sätt att det maximerar möjligheterna att ge svar på våra överordnade frågor, först dem som handlar om att beskriva den kulturella dynamikens grunddrag och därefter dem som handlar om att förklara den. En av de överordnade frågorna handlar om komplexitet: Tyder lagarnas utveckling på att kulturen med tiden tenderar att innefatta alltfler verksamheter som organiseras i alltmer komplicerade system? Eller gör den inte det? De trädliknande strukturerna till höger (se fig. 1) kan tjäna som illustration till dessa frågor.

Å ena sidan är det troligt att allt fler livsområden kommer att omfattas av lagreglering i takt med samhällsutvecklingen. Nedan har vi fört in rymden, djurlivet samt de mellanstatliga relationerna som exempel på detta, livsområden som skulle saknas i en representativ bild av den tidiga historien. Det betyder att förgreningarna med tiden kommer att öka upptill i figuren. Å andra sidan kan man tänka sig att utvecklingen inom juridiken som sådan kommer att leda till att en bestämd mängd mänskliga handlingar kommer att regleras av allt färre lagparagrafer. De äldsta lagarna är oftast kasuistiska, det vill säga de består av lång lista av fallbeskrivningar, men saknar principiellt hållna inslag som kan sammanfatta hela typer av handlingar. En utveckling i sådan riktning skulle betyda att förgreningarna minskar nertill i figuren. Och sådan tycks utvecklingen ha varit på de flesta ställen runt jorden.  Ökad komplexitet i det ena avseendet tycks alltså ha motsvarats av minskad komplexitet i det andra. Men än så länge är detta ett antagande. Det är ännu inte ett etablerat faktum.

För att få svar på sådana här frågor gäller det att studera och jämföra många lagar från många tider och platser, att ställa ungefär samma frågor till alla dessa lagar och sedan att samla ungefär samma slags upplysningar om dem på ungefär samma sätt varje gång. Detta reser globalhistoriska metodfrågor av stora mått.

Uppgiften är svår. Först måste vi formulera våra frågor. Det är det minst besvärliga. Bland annat vill vi veta vad slags auktoritet lagstiftaren hänvisar till: Är det Gud, som i Hammurabis lag, Himlen, som i T'angkoden, eller är det Folket, som i Franska revolutionens konstitutioner och Code Napoléon ? Vi vill också lära känna vilka sidor av det sociala livet som regleras och hur regleringen sker (civilrätt; straffrätt osv.), liksom de straffrättsliga principer lagen grundas på samt om likhet eller olikhet råder inför lagen. Syftar lagen till exempel främst till hämnd eller är den i först hand till för att göra en bättre människa av förbrytaren? Dessutom vill vi veta vilket ansvar lagen tillskriver den enskilda individen och i vad mån lagen formulerar sig bara i termer av skyldigheter eller också i termer av rättigheter.

Svårigheterna infinner sig när svaren på frågorna till de olika lagsamlingarna ska jämföras med varandra och när vi ska börja räkna och göra statistik och analyser på grundval av svaren. Bara om vi gjort detta grundarbete på ett tillförlitligt sätt kan vi gå vidare och dra slutsatser om långsiktiga, globalhistoriska förlopp med relevans för vårt överordnade intresse för kulturell dynamik.