Jakten på paradiset

Av Åsa Ahrland
Publicerad:2011-03-24 11:02
Fig. 4.

Figur 4. En bild av reliefen föreställande den assyriske kungen Sargon II:s park från 700-talet f. Kr.

stora delar av Mellanöstern, och dessutom Centralasien och Indien, och var sin tids stormakt politiskt, ekonomiskt och kulturellt.

År 401 f. Kr. följde Xenofon med prinsen Kyros den yngre till Celenae (i nuvarande Turkiet), där prinsen hade en stor park som genomkorsades av en flod och innehöll många vilda djur som han brukade jaga från hästryggen. Xenofon beskriver också två vackra och lummiga inhägnade paradeisoi i norra Syrien och i Babylonien utmed Tigris. Han berättar också att kung Kyros den store på 500-talet f. Kr. hade uppmanat sina ställföreträdare i provinserna att anlägga parker med vilda djur.

De persiska parkerna var vårdade, grönskade landskap, ofta med många och stora träd. I Mellanöstern där det ofta var torrt, var vatten en grundförutsättning för att kunna skapa lummiga platser. Karaktäristiskt för paradisparkerna var därför bäckar, dammar, sjöar och kanaler och avancerade bevattningssystem. I många parker fanns en konstgjord kulle som skapats då man grävde vattenanläggningarna. På kullen stod ofta en paviljong, varifrån jakten kunde följas. Förmodligen är persernas berömda och omskrivna pairidaeza en sammansmältning av olika idéer från äldre kulturer. Kanske fanns förebilden framför allt hos assyrierna som levde i vad som idag är norra Irak (deras rike varade ungefär 2000 f. Kr. till 609 f. Kr.) De assyriska kungarna anlade jaktparker och trädgårdar på sluttningarna längs floden Tigris. En relief från 715 f. Kr. visar till exempel Sargon II:s park i Dur-Sharrukin (nuvarande Khorsabad) med den karaktäristiska trädbevuxna kullen, vattnet och ett litet tempel (fig. 4). Den assyriske kungen Sanherib som levde på 600-talet, lät vid sitt palats vid Nineveh leda vatten i kanaler till parkerna för att kunna odla bomull, vin och oliver.

Persernas paradeiza kunde variera i storlek och ha olika funktioner. En del tycks ha varit mindre, medan andra varit väldiga anläggningar med såväl trädgårdar och fruktträdgårdar som jordbruksmark och skog, ja till och med byar, allt avskilt från omvärlden innanför skyddande murar. Parkerna kunde även användas för att samla intressanta växter. Redan under den assyriska eran talar en inskription om att kung Ashurnasirpal II samlade in frön för att få nya växter och träd i sin lustträdgård. På liknande sätt fylldes den gigantiska jaktparken Shanglin i Kina på 200 - 100-talen f. Kr. med växter från fjärran platser, särskilt frukter och olika slags träd. Så sent som på 1700-talet bjöds jaktgäster på jordgubbar som odlats i parken.

Parker med fruktträd, svalkande dammar och vackra byggnader tycks i vissa fall ha varit avsedda för jakt, i andra fall inte innehållit några djur alls. Det fanns också speciella inhägnader, där särskilt uppskattade djur kunde födas upp utan att skada själva trädgården och utan att riskera att bli jagade. En del parker verkar ha varit regelrätta zoologiska trädgårdar. Den bysantinske ambassadören besökte till exempel Parken med de vilda djuren i Bagdad år 917, där hjordar av olika tama djur kom fram till besökarna, nosade på dem och åt ur deras händer. En annan beskrivning från 1000-talets Bysans omtalar att kejsaren föredrog att jaga i det vilda för att inte åderlåta parken, samtidigt som de egna djuren skulle skyddas från rovdjur.