Ill. 3. Hayao Miyazaki: Scen ur Kiki’s Delivery Service, 1989.
Ill. 4. Skytteanska huset, Uppsala, 1626.
Ill. 5. Hayao Miyazaki: Tre scener ur Kiki’s Delivery Service, 1989. Kiki flyger genom tilltagande regn.
Vi skall vända oss från den svenska synen på osmansk arkitektur till den japanska synen på svensk arkitektur. Jag väljer några scener ur en animerad film av mästartecknaren Hayao Miyazaki (Ill. 3-5). Denne försökte på 1970-talet få rättigheterna till att göra tecknad film av Pippi Långstrump – förgäves, som det skulle visa sig. Under förberedelserna gjorde Miyazaki och hans tecknare långa resor i Nordeuropa, också till Visby, Stockholm och Uppsala. Delar av dessa skisser, akvareller och filmer fick bilda bakgrunden till den fiktiva, ”europeiska” staden Koriko i en helt annan film, ”Kiki’s Delivery Service” från 1989. Filmen berättar i övrigt om en ung häxa, Kiki, som under sina läroår etablerar sin verksamhet i en främmande stad långt hemifrån.
Staden Koriko, bakgrunden för händelserna i filmen, iscensätts skickligt av Miyazaki. Han börjar med fågelperspektivet, där det iögonenfallande klocktornet tycks inspirerat av Rådhuset i Köpenhamn. Miyazaki formar och modellerar ett urbant amalgam av mansardtak, röda och gula kalkfärger, burspråk, skorstensflöjlar, allt med omisskänneliga drag av äldre svensk arkitektur från 1800-tal och tidigare.
Ett gatuvalv har Miyazaki funnit i Uppsala på Skytteanska huset eller Skytteanum, en byggnad som i huvudsak härrör från 1600-talets början (se Ill. 3, 4 ovan till höger). Miyazaki väljer det pittoreska framför det groteska, och på så sätt skapar han en sorts utopi – det finns inga spår av ruiner eller av ett genomlidet världskrig. Detta är den oförstörda världen.
Miyazaki talar genom sin film, och jag lyssnar. Hans filmatiska uttalanden är suggererande men känns samtidigt främmande för den nordiske åskådaren i stort. Miyazaki sparar inga krafter i att göra iscensättningen så visuellt övertygande han bara kan. Han har ett skarpt öga för dagens skiftande stämningar, från morgon, middag och kväll. Det flyende transitoriska vädret virar in den europeiska staden i ett icke-europeiskt omslag (se Ill. 5 ovan till höger). ”Mitt” Uppsala eller Stockholm är speglat, men spegeln har en annan vinkel än vad jag väntar mig – vilket i det stora hela är uppfriskande. Konfrontationen mellan vad åskådaren (dvs. jag som nordisk betraktare) känner som sin välbekanta arena å ena sidan och den speciella paketeringen av det igenkännbara visuella godset som Miyazaki använder som kuliss i sin film å andra sidan är inte en våldsam konfrontation. Det är fråga om fruktbara förskjutningar i förväntningens horisont.
Därför menar jag att Miyazaki övertar, assimilerar, formar om och skapar den ultimata urbana kulissen. Det är inte fråga om ett våldsamt övertygande av typ ”appropriation”. Allt detta sker på samma konceptuella arena; Miyazakis uttalande i en hybridform, den japanska publiken som lyssnar, och det deiktiska (nordiska) ”vi” som lyssnar. Arenan är i Kiki-filmens fall delad, gemensam, inkluderande för alla parter att bygga vidare kulturalisering på. Miyazaki sträcker ut en stödjande hand i sina yttranden. Jag vill alltså peka på möjligheten till denna delaktighet; det är inte alltid självklart att det alltid är så, så blåögd är jag inte.