Fig. 2. Omslag till en muslimsk barnbok som vill förmedla trohet mot det som författaren menar vara en obruten och ofelbar tradition. Samtidigt är både genre och framställningsform en produkt av moderniteten.
Det är lätt att diskussionen om bildförbud och bildbruk blir kvar i en konsthistorisk dimension. Men vi vet att de konflikter vi bevittnar idag till mycket liten del handlar om bildförbudet. Argumenten har blivit utgångspunkt för olika positioneringar i politiska grupperingar samt symptom på andra konflikter, nationellt och internationellt. Dessa konflikter som kommit upp till ytan med sådan påtaglighet har gemensamma nämnare: livet i moderniteten och hur modernitetens villkor hanteras.
Det är en historia som går tillbaka till 1800-talet. Den tekniska utvecklingen de senaste 150 åren har inneburit att världen successivt översvämmats av bilder, i offentligheten och för privat bruk. Detta har naturligtvis också skett i den muslimska världen och väckt frågan om det är rätt eller orätt att avbilda levande väsen, oavsett om syftet med bilden är funktionellt eller dekorativt. Fotografier och frimärken tillhörde det första som debatterades. Senare har det varit den mänskliga rösten i radion, och därefter filmer och television och andra mediala innovationer som väckt teologiska diskussioner. Argumenten har varje gång gått tillbaka på de kanoniska källor som nämndes tidigare. Men texterna som ligger till grund för sharia ger möjlighet till olika tolkningar.
Den nya återgivningsteknikens möjligheter blev redan på 1950-talet också ett effektivt verktyg att sprida religiösa budskap, och detta bruk har sedan dess ökat. I globaliseringens tidevarv har flödet och hastigheten av information bara ökat. Därmed har också tillgänglighet för aktörer som tidigare inte hade del i tolkningstraditionen (unga, kvinnor) blivit en utmaning för de etablerade makteliterna, både de traditionella teologerna och de världsliga makthavarna. Medievärlden som tidigare dominerats av professionella utmanas nu på Internet av privatpersoner som skapar en ny offentlighet att pröva sina argument i. Spridningen är maximal och utan att upphovspersonen måste röja sin identitet. Därför har Internet blivit en stor möjlighet för muslimer som lever i diktaturer. Bloggar från Iran och Kina ger dagsaktuell information om förhållanden i annars stängda länder. Den stora frågan har inte varit bruket av bilder, även om Internet ger oanade möjligheter för bildbruk, bildmanipulation och animation. Den stora utmaningen är istället mötet med mångfald och hur man hanterar det faktum att människor tolkar sin muslimska tradition på så olika vis.
Kombinationen av text och bild hör inte endast Internet till. Missionerande böcker och filmer produceras i stor takt. Uppfinningsrikedomen är stor när det gäller hur Muhammed kan gestaltas: på traditionellt vis utan ansikte, som siluett, som röst. Andra levande människor verkar mindre problematiska att avbilda. (fig. 2).