Den klassiska traditionen: om antiken efter antiken

Av Mats Cullhed
Publicerad:2010-09-28 09:34

Figur 9. Cincinnatus lämnar tillbaka tillbaka maktens symboler för att återvända till sin plog – en romersk idealbild på amerikansk mark. Statyn av Eleftherios Karkadoulias sattes upp i Cincinnati så sent som 1988!

En klassisk revolution: republiken och medborgarna

En av de mest inflytelserika författarna i politiska frågor under 1700-talet var adelsmannen Charles-Louis de Secondat, vanligen kallad Montesquieu (1689-1755). Hans huvudverk var L'ésprit des lois, Om lagarnas anda, där han bl. a. presenterade sin berömda maktfördelningslära, där styrande, dömande och lagstiftande funktioner i en stat avsågs balansera varandra genom att knytas till av varandra oberoende institutioner. En viktig grund för Montesquieus teorier var den romerska republikens författning, som författare ända från antiken och framåt hade beundrat.

Ett centralt begrepp för Montesquieus politiska idéer var dygden, la vértu. Det som gör honom så särskilt intressant är att medan tidigare författare i allmänhet behandlade dygdbegreppet ur ett individperspektiv – fursten, monarken, adelsmannen borde vara i besittning av dygden, eller dygderna – såg Montesquieu dygden som en medborgerlig angelägenhet, nödvändig för landets politiska liv. Res publica, den gemensamma saken eller angelägenheten, var romarnas politiska beteckning på sin stat, och efter Montesquieu förändrades gradvis synen på det politiska livet som något som bara angick adliga eliter till uppfattningen om politiskt engagemang som en självklarhet rättighet för ett lands befolkning.

Dessa idéer spelade en avgörande roll under den franska revolutionen, vars företrädare gärna använde antiken som slagträ mot både kungamakt och kyrka, men sitt första stora politiska genombrott hade republikanismen redan fått genom den amerikanska revolutionens uppror mot den brittiska kungamakten. Fortfarande idag, i början av 2000-talet, fungerar i stora drag den författning som fastställdes på 1770-talet, inspirerad av Montesquieus reflektioner kring den romerska republikens författning. Ingen annanstans har heller ett lands författning och politiska system kommit att förknippas i så hög grad med det antika arvet: Capitolium och Vita huset i Washington, liksom mängder av andra offentliga byggnader i USA är ärkeklassiska till stilen, den retorik som utvecklas i dem har ofta klassiska förebilder, och idén om den enskilde, dygdige medborgaren som grunden för nationens väl och ve vårdas kanske mer i USA än i något annat land, där städer som Cincinnati uppkallats efter den romerska republikens hjältar (se fig. 9 ovan till höger).

Det fanns faktiskt röster som istället förespråkade etablerandet av en amerikansk monarki, och andra som menade att direkt demokrati var att föredra. Men vilken sida i debatten som parterna än intog, hämtade de en god del av sina argument från historien, och i synnerhet från den antika historien. I Roms och Greklands historia fanns exempel på direktdemokratiskt styre, som i Athen, på ”federala” stater (de grekiska s.k. amfiktyonierna), på republik och på monarki. I debatterna diskuterades hetsigt hur de olika styrelseskicken hade fungerat i praktiken, och historien fungerade alltså uttryckligen som en erfarenhetsbank.