Figur 5. Uppsala domkyrka, Oxenstiernska gravkoret.
Den användbara antiken
Genom århundraden har människor vänt sig till antiken för att förstå sin omvärld. På ett mycket enkelt och grundläggande sätt skedde detta redan genom att antikens författare erbjöd ny kunskap. Cicero skrev om statsskick, rättvisa och dygder, Livius och Thukydides beskrev historiska skeenden, Galenos skrev om medicin, Ptolemaios om astronomi och Aristoteles om hart när allting. All denna kunskap vidgade människors kunskaper och gav upphov till nya frågor.
Det vore felaktigt att påstå att man trodde på allt som stod i böckerna. Redan på 1100-talet har vi hos filosofen Bernard de Chartres det första belägget på det senare spridda uttrycket ”vi är dvärgar som står på jättars axlar”. De antika skrifterna var jättarna, men uppenbarligen öppnade detta för att kunskapen faktiskt var möjlig att utveckla bortom dem. Styrkan i den klassiska traditionen har i själva verket sällan legat i en påstådd ofelbarhet, utan snarare i den självklarhet med vilken man klättrade upp på antikens axlar. Även kritiken och nyupptäckterna utgick från klassikerna!
Först från 1600-talet och fick den nya, empiriskt grundade naturvetenskapen till resultat att de antika skrifterna blev irrelevanta och på andra områden tillkom så pass mycket ny kunskap att det antika inslaget trädde i bakgrunden. Antika historieskrivare kom också att granskas med lupp av alltmer källkritiskt inställda forskare, och även deras verk befanns fyllda av brister. Desto större förblev respekten för filosofin, poesin och dramatiken, som fortsatte att erbjuda viktiga modeller för att förstå mänskligt liv.
Redskap för tanken
Men den riktigt djupgående betydelsen av den klassiska traditionen handlar mindre om faktainnehållet än om de intellektuella instrument och kategorier för att analysera världen som den erbjöd, som logik, metafysik, och även retorikens regelverk. Ännu viktigare var de antika filosofernas förhållningssätt till världen som ett objekt som är möjligt att betrakta rationellt, förnuftsmässigt, utan hänsyn till av religionen upprättade gränser. Detta rationalistiska förhållningssätt blev utan tvekan ett av de mest påtagliga resultaten av den klassiska traditionen. I Grekland och Rom ställde religionen i allmänhet få eller inga etiska och moraliska krav på människorna, och inte heller var den viktig som världsförklaring. Det var filosofin som sysselsatte sig med sådana frågor, och medan den antika världen i stort sett var oerhört tolerant inför olika religiösa sedvänjor, förekom det skarp och bittert oförsonlig polemik mellan företrädare för olika filosofiskolor. Sanningen var alltså en kategori som hörde hemma inom en areligiös filosofi, inte inom religiösa trossystem. Därför uppstod redan under medeltiden, när man under 1100- och 1200-talen tillägnade sig Aristoteles filosofi, en konflikt mellan två system som båda hade sanningsanspråk, men där det ena byggde på uppenbarelse och det andra på ett inomvärldsligt förnuft. Den medeltida skolastiken sökte hävda att det inte fanns någon nödvändig motsättning mellan dem, men under renässansen började den rationalistiska vetenskapen att medvetet distansera sig från kyrkan. Så lades grunden till en flerhundraårig konflikt mellan religion och vetenskap som ofta varit svår och plågsam men som samtidigt skapat utrymme för en intellektuell dynamik och ett ständigt ifrågasättande av vedertagna sanningar.
Maktspråk och maktkritik
Viker man av från det södra sidoskeppet i Uppsala domkyrka och går in i det Oxenstiernska gravkoret är det lätt att man glömmer bort att man är i en kyrka. Det väldiga monumentet innehåller få detaljer som är specifikt kristna. Allt handlar istället om att Fama, Ryktet, för världen och evigheten trumpetar ut Bengt Oxenstiernas förtjänster, medan en varelse som snarare verkar hämtad från den klassiska mytologin än från den himmelska härskaran för säkerhets skull också skriver ned samma saker i minnets bok på Tidens rygg (se fig.5 ovan till höger).