Figur 3. I Soane Museum i London fyller antika fragment ett helt hus!
Figur 4. Parlamentshuset i Wellington, Nya Zeeland, pryds av ståtliga joniska kolonner.
Under 1300-talet började romarna allt oftare att medvetet återknyta till stadens antika historia. Petrarca inbjöds några år efter sitt första besök till Rom och lagerkröntes 1341 vid en ståtlig ceremoni på Capitolium, en av Roms sju kullar. Samtidigt började man studera den romerske författaren Vitruvius Om arkitekturen, undersökte de byggnader som fanns kvar i Rom – och gjorde samtidigt mängder av nya fynd. Under flera århundraden utgjorde sedan Rom en veritabel skattkammare som ständigt levererade nya exempel på antikens materiella kultur.
Först var det framför allt konstnärer, arkitekter och humanister som for till Italien på jakt efter skulpturer, byggnader och manuskript, men under 1600-talet började adelsmännen från norra och västra Europa att åka på bildningsresor (the Grand Tour) som inkluderade besök vid monument och i antiksamlingar. Under 1700-talet utsträcktes resorna till Neapeltrakten och till Herculaneum och Pompeji, de antika städer som begravts av aska från Vesuvius utbrott år 79 e.Kr. Under 1800-talet började även fler och fler medlemmar av en allt rikare och allt mer bildad medelklass att resa till södern och samtidigt blev det också vanligare att besöka Grekland, som tidigare varit avsides och avlägset. Resorna till antiken har inte upphört och medan studiet av antikens texter sysselsätter relativt få personer idag, ringlar fortfarande köerna av turister långa på Akropolis och i vatikanmuseets antiksamlingar.
Världen blir antik
Genom texter fick människor sin första kontakt med antiken, och genom dem fick den klassiska traditionen sitt första fotfäste. Nästa steg var alltså direktkontakten med platserna och monumenten, och det tredje var att ta med sig antiken hem.
Ett sätt var att dokumentera själva resorna. Petrarcas brev följdes av andra skildringar av den antika världen och under 1700-talet utvecklades reseberättelsen till en skön konst, där iakttagelser under resan blandades med allmänna reflexioner kring t.ex. konst och kultur. Den mest inflytelserika är säkert Johann Wolfgang von Goethes Italienische Reise som hyllar skönheten i både antikens konst och Italiens natur. Från Sverige finns Carl Augustin Ehrensvärds Resa till Italien, som förenar samma entusiasm med en stor portion vemod inför återkomsten till gråstenens och granskogarnas land i norr.
Framför allt tog resenärerna med sig mer konkreta saker än minnen. Konstnärer och arkitekter tog med sig anteckningar och skisser, med vars hjälp de började efterlikna antik skulptur och antika byggnader på andra håll i Europa, och lära andra samma sak. Adelsmän och kungar köpte skulpturer, marmorfragment, målningar och vaser, som de ställde ut i de slott och palats som de lät uppföra i antik stil i sina hemländer. Tessins nya slott i Stockholm, som stod färdigt på 1750-talet, är ett av Europas praktfullaste palats i romersk barockstil och 1794 öppnades också ett museum i dess nordöstra flygel, där Gustav III:s antiksamling ställdes ut – kungen hade också företagit en italienresa. När man inte kunde få tag på original gjorde man kopior och än idag går det att få tag på gipskopior av antikens berömda konstverk (se fig.3 ovan till höger).
De återfunna texterna och monumenten blev på så vis allmän egendom och gav i sin tur upphov till nya texter och monument. Allt efter som människors sinnen och omvärld fylldes av antiken kom den klassiska traditionen att prägla först Europa och därefter allt större delar av världen, i takt med att de europeiska stormakterna skaffade sig kolonier som även de fick sin del av arvet från Grekland och Rom. Spansk barock präglar Latinamerikas städer och kyrkor, i USA blev en stramare klassicism viktig och runtom i Afrika och Asien kan man fortfarande hitta många arvtagare till Athens och Roms kolonner (se fig.4 ovan till höger).