Den klassiska traditionen: om antiken efter antiken

Av Mats Cullhed
Publicerad:2010-09-28 09:34

Figur 2. Ruinernas Rom, från Schedelsche Weltchronik, 1493.

Omvänt hade kunskaperna i grekiska praktiskt taget försvunnit i Västeuropa, men från 1100-talet och framåt blev en mängd nya skrifter av grekiska författare tillgängliga. Vid det muslimska hovet i Cordoba i Spanien studerades och kommenterades Aristoteles och andra grekiska texter i arabisk översättning och från arabiskan översattes de till latin. De nya texterna blev grundläggande för den snabba utvecklingen vid de nya universiteten, med början i Sorbonne i Paris. Texterna flyttade ut ur klosterbiblioteken och spreds och diskuterades intensivt över hela Europa.

Nästa stora våg av texter kom under 1300- och 1400-talen, dels genom att humanister och andra systematiskt inventerade boksamlingarna i kloster och på andra platser, dels genom att grekiska lärde flydde västerut efter Konstantinopels fall 1453 och tog med sig sina böcker. Dessutom tog de med sig och förmedlade sina kunskaper i grekiska, som därmed för första gången på ett årtusende åter blev ett viktigt språk för Västeuropas bildade elit.

Antiken i skolan

De latinska och grekiska klassikerna fick också en självklar plats i undervisningen av barn. På så vis erhöll människor över hela Europa en gemensam kunskapsbas. Då rörde det sig inte i första hand om filosofer som Aristoteles och Platon, utan för generationer av skolbarn var Phaedrus sedelärande fabler (Fabulae aesopiae) en viktigare läsning.

Naturligtvis var detta en angelägenhet som bara angick en minoritet av alla barn och därtill mest pojkarna. I den skrift om flickors utbildning som den franske författaren och kyrkomannen François Fénelon utgav 1687, Traité de l'éducation des filles, är det t.ex. markant att så gott som allt som flickorna skall läsa hörde hemma i den kristna traditionen snarare än i den klassiska. När Fénelon däremot senare skrev en egen ”skolbok” för sin elev hertigen av Bourgogne, son till kronprinsen, handlade den om Telemachos, som var kung Odysseus son i den grekiska mytologin. För en ev. framtida regent var de antika anspelningarna viktiga, men för kvinnor, liksom för ”enkelt folk” var helgon- och bibelberättelser viktigare.

Trots Tegnérs dystra slutsats måste nog ändå 1800-talet sägas ha blivit blev de klassiska språkens gyllene tid i och med att fler människor än någonsin förut från fler samhällsgrupper än någonsin tidigare ägnade flera år av sina unga liv åt studiet av de klassiska språken. Latinskolan behöll sitt grepp in på 1900-talet, trots ett ökande motstånd mot att så mycket tid ägnades åt de språk som man började kalla ”döda” just för att kunna bli av med dem. Men i översättning lever fortfarande antikens texter. Bara under de senaste tjugo åren har flera av de centrala verken i antikens litteratur nyöversatts till svenska och har på så vis säkert långt fler läsare än tidigare.

Antika miljöer

De flesta av alla dem som läste texterna kom aldrig närmare antikens länder, Italien och Grekland än så. Men i Italien, särskilt i Rom, rörde man sig bland de synliga lämningarna av Roms storhet. Det medeltida Rom täckte bara en liten del av den antika stadens yta och innanför stadsmuren bredde ett helt landskap av vingårdar, åkrar och betesmarker ut sig, bestrött med ruiner (se fig.2 ovan till höger). Vilket intryck det kunde göra på besökaren framgår av följande rader ur ett av humanisten, författaren och vältalaren Francesco Petrarcas brev, skrivet 1337:

Rom och dess ruiner var verkligen mer storslagna än jag trodde. Det som förvånar mig är inte längre att världen kom att behärskas av denna stad, utan att det dröjde så länge.