Det brukar börja med något bisarrt.
Ett obscent poem från 1000-talets Normandie till exempel, med en god dos hedniska ritualer, andebesvärjelser och tidelag. Något sådant kan man ju inte bara släppa. Det bar den enkla titeln ”Semiramis” (som den gamla assyriska drottningen) och bestod av 181 rader hexameter skrivna på ett förvånansvärt bra latin.
Men vi ska väl börja från början. Jag är doktorand i idéhistoria vid Stockholms universitet. Ofta kallas jag även bysantinolog, ibland latinist, ibland armenolog, men helst säger jag nog att jag ägnar mig åt medeltidsforskning, för jag tycker om att måla med breda penslar – så breda att de når från Armenien till Normandie. En av de första sakerna du får lära dig som medeltidare är att svara på varför: varför är det där intressant? varför är det där relevant? varför vill du ägna dig åt det där? Det är förvisso frågor som alla akademiker måste kunna svara på men vissa av oss får dem betydligt oftare än andra. Medeltiden syns i allmänhet vara avlägsen, skitig och jobbig, och besitter inte ens den där klassiska glansen som den än mer avlägsna antiken har. Vi ska förhoppningsvis kunna bringa någon slags klarhet i de här frågorna under veckan men jag tänkte börja med vad som definitivt inte är mitt rimligaste men möjligen mest uppriktiga svar. Alltså:
Varför harvar du ständigt omkring i den där gamla medeltiden?
Jo, för att det är lite som att läsa en fantasyroman, och inse att vi ändå rör oss i vår värld.
Vilket osökt för oss åter till Normandie, Semiramis och 1000-talets början. Detta poem är i form av en dialog mellan Semiramis och hennes bror Tolumpnus. Först dock en kort prolog, vari upprört berättas om Semiramis skamliga äventyr med en tjur ute på ängarna. Därefter tar Tolumpnus vid och berättar kanske lite onödigt detaljerat om de ritualer han använder för att frammana sin nu döda systers själ för att kunna fråga henne om varför hon gjort som hon gjort – och dragit skam över sin familj. Det utvecklas till en märklig dialog syskonen emellan, där Tolumpnus blir allt mer vansinnig och Semiramis kallt och kunnigt instruerar honom i ytterligare ritualer för att få henne att komma närmare. Till slut ger hon sin förklaring och sitt försvarstal, där hon stolt berättar att tjuren i själva verket var Jupiter och att hon syndade rättfärdigt. Han var ju trots allt en gud.
Så långt allt väl. Det var en bisarr historia med ett i en medeltida kontext uppfriskande slut, där den sexuellt utsvävande och stolta kvinnan får sista ordet (vi kanske ska föra till protokollet att jag dock på intet sätt vill uppmuntra till tidelag!). Men åter till dessa frågor. Varför är detta värt att studera och vad kan denna normandiska Semiramis berätta för oss?
Jag skulle vilja se på henne som en dörr, som försiktigt, försiktigt ställts på glänt. Vi skymtar något genom den där ytterligt tunna springan, en glimt av ett normandiskt 1000-tal, ännu så länge dock avlägset och obegripligt. Forskarens uppgift blir här att försöka öppna den där dörren lite till. Lyckligtvis behöver vi sällan arbeta helt ensamma.
Här fick jag till hjälp Elisabeth van Houts, som tidigare satt tänderna i denna text. Hon hade funnit ett djupare lager i texten, med ett flertal allusioner till en samtida politisk situation, troligen uppenbara för tidens läsare. Vår Semiramis representerade enligt henne drottningen Emma, syster till den normandiske hertigen och gift med den danske konungen Knut, som nyligen lagt England under sig. Den hedniske prästen Tolumpnus representerade hennes andre bror Robert, ärkebiskop av Rouen. Knut var Jupiter som rövat henne bort över havet, vilket nu skilde henne från Robert liksom döden skilde Semiramis från Tolumpnus. Även andra forskare höll med van Houts. Poemet måste vara ett misogynt invektiv, en del av ett propagandakrig mot Knut och den Emma som svikit både sina bröder och sina söner från ett tidigare äktenskap.
Men jag kunde inte nöja mig där. Varför var i sådana fall Tolumpnus en sådan fåne? Varför var Semiramis så mycket starkare och mer vältalig? Varför fick hon sista ordet? Då återstod att fortsätta försöka knuffa på den där gläntade dörren, vilket som så ofta innebar att fördjupa sig än mer i tidens kontext, och – förstås – att gå direkt till källan, att läsa den faktiska gamla handskriften i stället för dess tryckta utgåva.
Normandie var vid tiden (ö)känt för sina brutalt satiriska och sexuellt explicita invektiv och smädelser, såväl inom skriftlig som muntlig kultur. Där fanns fortfarande ett påtagligt nordiskt inflytande, bland annat i form av vad som brukar kallas senna eller flyting, vilket närmast kan jämföras med dagens rap battles, där duellanter med mer eller mindre raffinerade ord försvarade sin egen heder och smädade den andres. Att Emma inte bara var ett byte som kastades mellan olika härskare blev också snabbt uppenbart. Hon hade en aktiv roll och tog egna initiativ som engelsk drottning, och särskilt efter sin makes död kom hon periodvis att fungera som Englands härskarinna. Hon lät också mot slutet av sitt liv teckna en biografi, vari hon framställdes som en mäktig furstinna som Knut bönat och bett att få gifta sig med. Hon syns i detta inte heller ha varit unik. I Normandie hade hennes mor en liknande position som härskarinna vid sin sons sida, och ett flertal litterära verk tillägnades henne, vari hon tecknades med vass tunga och utan rädsla för att dra skämt med uppenbara sexuella undertoner.
Handskriftsläsningen gav bara några detaljer, men viktiga sådana. Bland annat kunde en av raderna i inledningen nu tolkas så att den som fördömer Semiramis’ samröre med tjuren istället tyckte att hon borde ha begått incest med sin son, vilket samman med ytterligare detaljer gav en ironisk vinkling till hela den fördömande inledningen. Kunde Semiramis-Emma därmed trots allt vara poemets hjältinna?
Poemets struktur och handling passade väl in i senna-genren och vi kunde nu se henne vinna en förkrossande seger över sin patetiske bror. Visst syns poemet vara ett satiriskt invektiv, men inte mot Emma utan snarare mot hennes belackare, de som ville se henne ta sönernas och brödernas parti. Så har vi sett ytterligare ett exempel på att kvinnlig sexualitet och kvinnligt ledarskap inte alltid behövde vara så farligt i denna mörka medeltid, så har vi även sett ett intressant exempel på en nordisk litterär genre i latinsk språkdräkt. Det här är förvisso inget som kastar omkull vad vi vet om medeltiden, Emmas förhållandevis fria och starka position är förstås inget som förvandlar hennes tid till ett matriarkat, men denna lilla glimt har åter visat en värld mer komplicerad än vad vi kanske trodde; har lärt oss att inte ta vad vi trodde att vi visste för givet.
Det är två nog så viktiga lektioner, och något vi ska återkomma till.