”De samarbetsavtal som föreslagits på detta sätt för en tid på upp till tre år skall innefatta följande eller vissa av följande insatser:
iv) Framhävande av kulturmiljöer och kulturminnesmärken inom gemenskapen för att öka kännedomen om den europeiska kulturen.
vii) Projekt som syftar till att framhäva kulturell mångfald och flerspråkighet, till att främja ömsesidig medvetenhet om de europeiska folkens historia, rötter och gemensamma kulturella värden samt om deras gemensamma kulturarv.”
(Exempel på kulturarvsspecifika hållpunkter för projekt som sökte medel ifrån Kultur 2000.)
Arkeologiska narrativ (stora eller små), skapas inte i ett vakuum. De är skrivna i en viss tid, under en särskild uppsättning omständigheter med specifika mål i åtanke. Trots detta, som diskuterades i onsdagens inlägg, så ses ofta ansökningskriterier och liknande som någonting avskilt från själva kunskapsproduktionen. Efter att i gårdagens inlägg ha lyft olika tolkningar av kriteriet ’europeiskt mervärde’, ett av huvudkriterierna för Europeiska kommissionens Kulturprogram, tänkte jag nu ta upp några exempel från arkeologiska projekt som har dragit nytta av dessa program. Vad skriver man i de projekt som av experter ansetts uppfylla kriteriet på bästa sätt?
Efter att ha tittat på över 100 arkeologiska projekt som blivit samfinansierade av kulturprogrammen, har särskilt tre olika tendenser blivit synliga.
1. Europa som värde för tolkningen av det förflutna – sökandet efter en europeiskhet motsvarande landmassan och folken som bor där.
2. Europa som värde för kritik – något att ta avstamp ifrån i problematiserande studier.
3. Europa som ett infrastrukturellt värde – en "ny" nivå att samla, ställa frågor och samarbeta på.
Om vi använder dessa som utgångspunkter och börjar med att titta på den första – listade, arkeologiska tolkningar av ett europeiskt förflutet – så finns det en rad projekt som motsvarar detta på något sätt. I projektsammanfattningar finns det mål som:
"To search for a deeper knowledge of the influence that ancient Rome exerted on its provinces in order to help EU member states to be fully aware of the historical roots of their common cultural and social traditions" (Living and Dying in the Roman Empire: New Perspectives of Funerary Archaeology, 2004–2005).
"Archaeological experts will work on providing 3 cultural scenarios [for 3D reconstructions], based on Italian, German and Polish ancient societies, and on finding cultural interconnections, economic, cultural and artistic links between the scenarios" (Connecting European Culture through New Technology, 2006–2009).
"Cultural heritage offers tangible expression to the shared cultural past of European countries: it forms part of the 'source DNA' of the spirit that became the phenomenon Europe. Ultimately it represents the evidence and justification of Europe as a geo-cultural entity. Consequently, in the process of forging greater European unity, heritage institutions can play a significant role" (Cradles of European Culture, 2010–2015).
Särskilt tre egenskaper som utmärker projektens fokus inom denna genre: sökandet efter likheter, antagandet att Europa kan behandlas som en kulturellt specifik enhet, sammanfogandet av dåtid och nutid, och att dagens Europa får kröna eller agera slutpunkt för en linjär utvecklingskedja. Det språk som används, som ”europeiska dimensioner”, ”rötter” och ”gemensamt arv/kultur” ekar de EUs språkbruk och policy. Men lyser detta även igenom i andra projektberättelser? Om vi tar en närmare titt på NetConnect-projektet, som skapade tre virtuella förhistoriska järnålderslandskap baserat på arkeologisk tolkning och forskning (Magna Graecia IT, Glauberg DE, Biskupin PL), går det att se hur fraserna återkommer. I en konferenstext från 2007 skriver projektet att:
"At several times and in different regions, the impact of social, economic and environmental changes always caused new ways of living. The investigation of agriculture made people settle down and the emergence of new social systems sometimes caused the development of new settlement structures. Sharing the information about sites (connected with a common specification), spread all over Europe, links the past with the present and can give an idea of a future Europe without frontiers – frontiers in thinking and frontiers as borders and differentiation between countries".
Här inryms inte bara antagandet om att platser på olika ställen i förhistoriska "Europa" enkelt kan kopplas samman, men också en idé om att denna sammankoppling kan förändra vår syn på Europa i framtiden, som ett område utan gränser. Även om det hade funnits ett överväldigande empiriskt material för att stödja en föreställning om ett "för-Europa", ligger problemet i cirkelresonemanget. Om projekt, som i fallet med Cradles of European Culture, utgår från idén att kulturarvet kan användas som bevis för Europa som en geo-kulturell enhet, har resultaten noll eller liten chans att ändra denna slutsats. En särskilt svår utgångspunkt då mycket tidigare forskning har visat att Europa inte är och aldrig har varit ett stabilt och självständigt objekt, utan varit inbakat i historiska relationer och maktspel – att det har funnits flera olika Europa. ”EUropa” är ett av dessa och det är viktigt att komma ihåg att det inte bara är en symbolisk konstruktion, utan något som är högst verkligt, särskilt för de som arbetar inom Europeiska kommissionen. De arbetar för att bygga ett Europa på det bästa sätt de kan, ett Europa som de känner är bra och rätt. Även om jag ser flera möjligheter för arkeologer och kulturarvsarbetare att delta i det byggandet, så saknas i denna typ av angreppssätt en tanke om vad konstruktioner ’gör’.