Blandade kriterier.
I takt med det senaste decenniets samhälleliga och forskningspolitiska utveckling har begrepp som nytta och värde blivit centrala. Mätbarhet blir allt viktigare, snabba resultat och direkt samhällspåverkan premieras inom utvärderingsprocesser och fördelning av medel. Som en del i denna utveckling har naturvetenskapliga modeller i allt högre grad fått styra idealen om god forskning medan humanistiska ledmotiv som bildning, tradition och kritiskt tänkande har fått stryka på foten eller anpassa sig. Detta gäller även inom EU, där humaniora och samhällsvetenskap först efter en lång diskussion fick en liten del av kakan i det nya finansieringsinstrumentet Horizon 2020. Företrädare för humanistiska ämnesområden har därför sökt en gemensam röst för att lyfta humanioras plats på dagordningen och tydligare definiera vad dess olika inriktningar bidrar med (Humanistportalen och Humtank är två exempel). Denna samhälleliga spark i baken har inte alltid känts välförtjänt men den har lett till att humanister börjat prata med varandra och söka strategier för att få bukt med själva samtalsordningen (där vi oftast startar i underläge).
I samband med denna diskussion har jag ofta reflekterat kring värdet av min egen forskning. Bland de punkter som jag under neurotiska stunder lagt in i dokumentet ”argument inför disputation”, står som nummer 7: Är inte humanioras förmåga att analysera värde i sig ett värde?
I EU måste alla förhålla sig till värdebegrepp som ’europeiskt mervärde’ för att få pengar: vad är det? Och vad betyder det i samband med områden som kulturarv? Med utgångspunkt i intervjuer och projektbeskrivningar kommer dagens och morgondagens inlägg utgå från detta begrepp. Diskussionen bygger på ett av mina delkapitel i avhandlingen och en artikel från 2012.
Ett värde som är lite mer europeiskt
I boken Toward an Anthropological Theory of Value: the False Coin of Our Own Dreams (2001) diskuterar antropologen David Graeber tre sätt som värde har använts på:
⎯ I sociologisk mening för att markera vad som är bra, korrekt eller önskvärt här i livet.
⎯ I ekonomisk mening som ett mått hur mycket andra är villiga att offra för att få önskade objekt.
⎯ I lingvistisk bemärkelse som ’meningsfull skillnad’.
Dessa tre är bra hållpunkter och har alla betydelse för begreppet ’europeiskt mervärde’. Jag kommer därför att återknyta till dem i texten som följer. Men först av allt, hur används detta begrepp?
Det har länge funnits en spänning mellan idémässiga och praktiska sätt att närma sig frågor om kulturarv i EU. Dess värden – vare sig materiella eller immateriella – har beskrivits som självklara och inneboende å ena sidan, och som ekonomiska och identitetsbyggande å andra. Kulturarv har ansetts kunna både bekräfta och skapa en samhörighet i mångfalden, ett bevis för ett gemensamt förflutet och ett verktyg för att skapa en hållbar gemensam framtid. För att säkerställa alla dessa värden bygger kommissionens kulturprogram på paraplybegreppet europeiskt mervärde; i allt från policy och programutveckling till utvärderingsförfaranden.
Egentligen fungerar det som villkor och startpunkt för en lång rad EU-initiativ, men det tolkas olika beroende på område. Jag har hört det appliceras i diskussioner om alltifrån ’hästuppfödning som europeiskt kulturarv’ (jo, det var faktiskt temat på ett stort lobby-event jag besökte i Bryssel), till unionens ekonomiska tillväxt, konkurrenskraft, innovation och teknologisk utveckling. Det är även kopplat till EUs subsidiaritetsprincip, det vill säga den mekanism som ser till att EU inte trampar medlemsstaterna på tårna genom att inkräkta på, eller överlappa med deras egna initiativ. Om något har europeiskt mervärde så är det något som EU har tillåtelse att syssla med. När det gäller kulturområdet så har dock fler parametrar kommit att räknas in, såsom ökad europeisk samhörighet och visionära aspekter. Även om det sträcker sig långt utanför kulturområdet blir det alltså särskilt intressant i detta sammanhang.
Det var under min tid som trainee på Europeiska kommissionen i Bryssel som jag först kom i kontakt med det. Som en del i det administrativa team som hade hand om urvalsprocessen för programmet Kultur 2007–2013, var en av mina uppgifter var assistera de experter som valts ut till granskningsgruppen. Europeiskt mervärde var det först listade av sju kriterier som låg till grund för bedömningen av ansökningarna i programmet, och ett av de som gav flest poäng. Experterna, som kom ifrån en rad olika medlemsländer och ämnesområden, hade olika mängd kännedom om bedömningssystemet och efterfrågade därför ibland exempel eller tydligare definitioner av kriterier. Det var svårt att ge eftersom det inte fanns mycket att gå på.
Ett begrepp som inte låter sig fångas
Ett försök till en definition för just kulturområdet gjordes 2002, då det konstaterades att värdet skulle gälla aktiviteter som var alleuropeiska, multilaterala, kooperativa, synliga, kunskapsgenererande och förmedlingsinriktade.