Bild 1. Del i utställning på Europeiska Kommissionen i Bryssel.
Arkeologer är, inte helt oväntat, bättre på att undersöka det förflutna – sin egen disciplinhistoria inkluderad – än att undersöka vilka berättelser vi är samskapare till i nuet. Utöver att studera en svunnen verklighet genom materiella lämningar, så har vi sedan 1970-talet vänt och vridit på arkeologins roll inom flera av historiens stora -ismer. Främst har användningen av arkeologisk forskning och förhistoriska platser inom det västerländska nationsbygget analyserats, men även mer specifika teman har tagits upp, som arkeologers funktion i kolonialmakternas annektering av land i Afrika, eller i jakten på ett ariskt ursprung i 1930-talets Tyskland. Resultaten visar hur föreställningar om det förflutna ständigt omförhandlats och institutionaliseras på nya sätt (särskilt under perioder av kris), samtidigt som vissa grundpremisser, som strategier för att rangordna och göra skillnad på folk, har levt kvar.
Som nybakad humaniorastudent med allt detta färskt i minnet blev jag lätt bestört när jag en dag för sju år sedan såg en arkeologisk projektansökan med syftet att öka gemenskapen bland dagens européer genom att ”bekräfta en europeisk identitet i förhistorien”. Den var ställd till ett av EUs finansieringsprogram inom kultur, ett policyområde som innefattar målet att föra fram vad som kallas ’Europas gemensamma kulturarv’. Efter att ha letat upp fler projektbeskrivningar kopplade till programmet visade det sig att begreppet åtföljdes av andra laddade termer, som ’europeiska rötter’. Jag hajade till. Här verkade den i sig orimliga slutsatsen, att man kan spåra någon typ av europeisk gemenskap ända till forntiden, vara bestämd på förhand. Var det inte just denna sorts exkluderande och eurocentriska ramverk som arkeologin hade försökt göra upp med under de senaste 30 åren?
Sedan dess har jag haft Europa på hjärnan.
Ibland när man lär sig ett nytt begrepp eller läser om någon intressant upptäckt så dyker plötsligt hänvisningar till dessa upp överallt i vardagen. Snarare än slumpen handlar det oftast om att man uppmärksammar saker som annars skulle gått en förbi. När man forskar om ett ämne i fyra år blir denna selektiva igenkänning ganska extrem och det känns stundvis som om hela världen roterar kring ens forskningsaxel. Mitt pågående avhandlingsarbete handlar om hur Europa ”görs” i gränslandet mellan arkeologi, pengar och politik i EUs kulturprogram. Det har inneburit fyra års flackande mellan Bryssels korridorer och arkeologers kontor i olika länder, där jag genom deltagande observation och intervjuer har försökt ta reda på hur EU-tjänstemän och EU-finansierade projekt på kulturarvsområdet förhåller sig till EUs idéer om ’europeisk identitet’, ’europeiska rötter’ och ett ’gemensamt europeiskt kulturarv’. Väl medveten om mitt eget tunnelseende har jag ändå blivit förvånad på sistone över hur dessa koncept, bara sedan 2011, fått nytt liv inom såväl arkeologiska tolkningar som dagspolitiska diskurser i ett krisande EU. Tre sammanhang framstår som särskilt viktiga.
Inom arkeologisk forskning har de senaste årens teknik och kunskapsutveckling möjliggjort forskning om förhistoriska gener och kroppars rörelser över årtusenden. Med hjälp av DNA från testgrupper bland dagens européer så har slutsatser dragits om genetiska flöden, kontinuitet och förändring under förhistorien och fram till idag. När dessa resultat sedan översatts i media, har en trop om ’de första européerna’ återuppväckts. Vetenskapliga artiklar med titlar som Genomic Structure in Europeans Dating Back at Least 36,200 Years och Neolithic Mitochondrial Haplogroup H Genomes and the Genetic Origins of Europeans blir i populärvetenskap till: Scandinavians are the Earliest Europeans, European Origins Laid Bare by DNA, och Making of Europe Unlocked by DNA. I nästa steg, i dagspressen, talas det sedan om ’Europas födelse’, om våra ’europeiska förfäder’, och om varför européer har vit hudfärg. På sociala medier dras resultaten snabbt in i rasbaserade resonemang om tillhörighet, trots att dessa studier egentligen visar på en enorm mångfald och stora omförflyttningar.
Ett annat sammanhang där Europa har aktiverats är, paradoxalt nog, inom de blomstrande nationalistiska och ultranationalistiska rörelserna i EU. Häromveckan snubblade jag över slagordet ’Europe for Europeans!’ framfört av nationalistiska sammanslutningar inom Europaparlamentet som European National Front. Inom denna och liknande grupper skapar sig nationalkonservativa partier inom EU en plattform för att diskutera gränsöverskridande frågor. Kulturarv finns representerat i både symbolspråk och retorik. I samma veva råkade jag på en grupp som kallar sig Native Europeans - for the Recognition of Native Europeans' Rights and for Their Preservation. I sidans diskussionstrådar fördes hetsiga resonemang om europeiskt ursprung. En blond kvinna iklädd medeltidsinspirerade kläder hyllades som typiskt europeisk och i flera trådar användes arkeologiska rön ifrån utgrävningar och förhistoriskt DNA som argument för europeiska folks ’renhet’ och rätt att bli lämnade ifred.