7 oktober: Att hantera och bevara information för att se bra ut

Av Isto Huvila
Publicerad:2015-10-07 10:02

Omfattande investeringar har gjorts för digitalisering av arkeologisk information och kulturarvsmaterial. Samtidigt vet vi lite om hur digitaliseringen påverkar informationens användbarhet och kunskapsproduktion. Det av Vetenskapsrådet finansierade projektet ARKDIS (Arkeologisk information i det digitala samhället) behandlar en rad utmaningar relaterade till digital arkeologisk information på olika områden.   Isto Huvila leder ARKDIS-projektet och är informationsvetare och professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Uppsala universitet. Inom projektet forskar han bland annat om förvaltning och arkivering av arkeologisk information.

Foto: Isto Huvila.

Det som gör arkeologi intressant ur ett informationsvetenskapligt perspektiv är dess komplexitet. Det är samma komplexitet som gör den knepig och fascinerande för arkeologer och andra som arbetar med den. Otaliga typer av materiella spår finns, som kan användas för att följa och dokumentera det förflutna.
Det krävs dock mer än att en grupp arkeologer dokumenterar en fyndplats, samlar samples, mäter, ritar och sparar fynd för att vi skall kunna lära oss mer om historiska och förhistoriska människor. Väsentlig information om de mest intressanta arkeologiska fornlämningarna måste också bevaras för framtiden som stöd för arkeologisk forskning och även för allmän nytta. Det är där det informationsvetenskapliga intresset börjar.

Fundamentala frågor om den arkeologiska informationens natur eller värdet av olika typer av materiella objekt, mätningar och dokument är sådana frågor som arkeologerna kan besvara. Samtidigt är processerna kring hur informationen värderas, hur den används av arkeologer och andra intressenter – från väg- och husbyggare till lärare, museitjänstemän, turismföretagare och lokalbefolkning – inte direkt inomvetenskapliga för arkeologi.

Hur gör man? Varför dokumenteras arkeologi på vissa sätt? Hur går det att bevara information om arkeologiska fyndplatser och undersökningar? Hur ska man kunna uppfylla olika typer av informationsrelaterade behov såväl i dag som i morgon? Dessa är alla avgörande frågor som kräver svar om du, jag eller någon annan i samhället vill dra nytta av den nutida arkeologiska verksamheten i dag och i framtiden.

I och med att arkeologin har digitaliserats i rask takt från 1990-talet och framåt, är det knappast en överraskning att den största delen av den information som skapas i samband med undersökningar i dag är digital. Samtidigt är det dock uppenbart att hanteringen av denna information har utvecklats långsammare och fortfarande i stor utsträckning baseras på hantering av pappersdokument. Detta är klart problematiskt från ett flertal synvinklar.

All digital information som skapas, kan inte bevaras på ett ändamålsenligt sätt på papper. Att skapa pappersarkiv av digital information är inte heller särskilt resurseffektivt. Samtidigt är det uppenbart att hanteringen av pappersdokument, eller digitala versioner av tryckta eller i princip tryckfärdiga rapporter, uppfyller en mängd andra funktioner i den arkeologiska informationskedja som löper från en undersökning till fornminnesförvaltningen och andra intressenter.

Olika användare – till exempel forskare, administratörer, antikvarier, pedagoger och samhällsbyggare – har alla olika behov och olika uppfattningar om vad information är och hur den skall användas. För en administratör av informationen är det viktigast att ett undersökningsprojekt är utfört enligt regelverket och att detta förfarande är korrekt dokumenterat. En forskare undersöker vissa typer av fynd, medan en annan är mest intresserad av kartmaterial. En pedagog vill veta hur människorna levde i det förflutna och hur man bäst kan kommunicera det till allmänheten. Samhällsbyggarna, i sin tur, är främst intresserade av om det är okej att gräva en grop i marken eller inte.

Att hantera och arkivera arkeologisk information borde rimligtvis kunna uppfylla alla dessa behov, även om det är lika rimligt att vissa behov måste prioriteras. Detta är inte en enkel avvägning – i synnerhet inte när det är närapå omöjligt att veta vilka behov som kommer att finnas i framtiden.

Men det som är allra svårast är att hantering och arkivering är mänskliga företag som inte enbart handlar om det bästa möjliga sättet att hantera eller arkivera i absolut bemärkelse. Det handlar lika mycket att göra det som verkar möjligt vid ett givet ögonblick, det som är politiskt klokt och det som får mig och dig se professionella och bra ut.

Det här gäller alla individer som är inkopplade i informationshantering och arkivering, men även hela organisationer. Vad är det som är politiskt klokt och genomförbart för dem? Vad är det som får en organisation se ut som en proffsig och kompetent informationsförvaltare? Dessa frågor är precis lika viktiga som frågorna kring urvalsmetoder och tekniskt bevarande, men är i praktiken betydligt klurigare tankenötter att lösa.