Bild 2. Den fotsida talaren bärs av vissa präster idag, men endast av ett fåtal informanter. Foto: Birgitta Meurling
Valet av prästdräkt kan för de kvinnliga informanternas del sägas vara ett betydelsefullt led i professionaliseringsprocessen, medan de manliga informanterna snarare kan falla tillbaka på hävdvunna ämbetsplagg. Detta är i och för sig kanske vad man kan förvänta sig. De manliga prästerna behöver inte slå sig in på eller försvara sitt existensberättigande inom yrkeskåren på samma sätt som sina kvinnliga kolleger. Lisa, Petra, Britt-Inger och flera andra informanter försäkrar att den yttre apparitionen inte får dra fokus från det budskap de vill förmedla, men deras resonemang rörande ämbetsdräkten och den yttre framtoningen bekräftar att det yttre icke desto mindre spelar en stor roll för hur man uppfattas.
Prydligt och bekvämt, snyggt och praktiskt
Förutom att prästplaggen skall vara prydliga och bidra till att förläna yrkesutövaren en seriös och gedigen framtoning, så finns det aspekter av praktisk natur att ta hänsyn till. Därför är det viktigt att välja sin prästdräkt med omsorg av flera skäl. Prästdräkten är för det första dyr att införskaffa. Den kan kosta omkring 15 000 kronor (lite mer eller lite mindre, beroende på vad man väljer). Vissa stift ger ett s.k. klädbidrag till de nyprästvigda, medan andra inte gör det. Det är alltså en stor investering som prästkandidaten måste göra inför sin prästvigning. Därför vill man som regel att dräkten skall vara användbar under lång tid och inte vara alltför beroende av modets svängningar. För det andra dyker frågan om att hålla vikten upp i många intervjuer och frågelistsvar. Man vill inte löpa risken att växa ur sin prästdräkt, så att den blir för liten eller möjligen för stor. Det senare tycks dock vara ett mindre vanligt problem.
Petra berättar att hon i praktiken endast har haft en prästdräkt sedan hon prästvigdes: ”Jag gjorde den så enormt stor från början att jag har kunnat ha den fram till förra året. Då gick det inte längre utan jag fick be en sömmerska laga fodret och lägga ut den så att jag kom i den till kyrkoherdeinstallationen.” Petra berättar att hon och kollegan Sigrid i och för sig lät sy upp nya prästklänningar av ungefär samma snitt som den ursprungliga, men i annat tyg (ull och siden) när de var i Bangkok med Svenska kyrkans mission i slutet av 1980-talet. ”Men det var lite svårt att förklara det för sömmerskan där, så den blev inte så bra som jag hade tänkt mig.” Därför har Petra inte heller använt den klänningen så ofta utan lämnat in den ”för att tas isär i två delar (kjol och blus) och ha den som två-delad dräkt med elva till”. Och hon fortsätter: ”Jag har blivit ännu tjockare som kyrkoherde och allt detta bilåkande här med långa avstånd i pastoratet (mycket fika med hembakat kaffebröd) så för tillfället kan jag nog inte ha någon av mina två klänningar och tänker nog inte skaffa mig någon mer.
Att vikten pendlar upp och ned är således något som oroar flera av informanterna, män såväl som kvinnor. Fruktan för att inte längre komma i prästdräkten kallas av somliga för kaftanångest. Eller som Petra reagerar på ordet: ”När man är för tjock och inte kommer i klänningen!” För Britt-Inger och flera andra informanter ligger kaftanångesten däremot på ett annat plan: ”Kaftanångest, då tänker jag på de sista veckorna innan prästvigningen. Alla frågor som kom, ska jag klara det här? Hur ska det gå? Tänk om jag inte alls blir någon bra präst?” (Bild 2.)
När det gäller färgvalet är det självklart i fråga om prästdräkten: Kaftanen eller prästklänningen är svart, skjortan, kragen och prästelvan är vita. Lite större möjlighet till färgvariation finns om man ikläder sig den s.k. frimärks- eller insticksskjortan (en rundkrage i färg med en vit tyg- eller plastbit som skjuts in framtill på mitten av kragen). Dessa skjortor kan kombineras med kavaj, jacka, kofta eller tröja, byxor eller kjol, vilket innebär att det är ett mer praktiskt plagg än prästdräkten, som vanligen måste kemtvättas. Frimärksskjortorna finns i flera färger, men den lila är förbehållen biskopar och den gröna diakoner. Svart, mörkgrått, ljusgrått, mörkblått och ljusblått är färger som förekommer, men svart tycks vara den vanligaste färgen bland mina informanter, ibland varierat med ljus skjorta den varma årstiden. Petra berättar om sin senaste frimärksskjorta: ”Den var av lite mer tjockt, grovt bomullstyg med en väldigt liten vit randning i det mellanblå. Kände mig väldigt ’modern’!”.