Den gyllene kjorteln i Uppsala domkyrka

Av Margareta Nockert
Publicerad:2009-05-28 19:19

Figur 2. Kjorteln sedd från avigsidan under konserveringsarbetet 1959.

Figur 3. Rekonstruerat snittmönster av Margaretakjorteln där de grå partierna visar de bevarade originaldelarna.

Dräkthistoriskt dokument

Så återvänder vi till kjorteln i domkyrkan. Den har skadats påtagligt under tidens gång. Tyget har brustit på många ställen genom sin egen tyngd, det har bokstavligen hängt sönder sig själv. Olika lagningar har deformerat det ursprungliga utseendet. I nederkanten fattas stora stycken (se fig. 2 bredvid till höger). Detta är spår efter souvenirjägare som helt enkelt tagit med sig en bit tyg som minne av besöket vid unionsdrottningens grav. Ett sådant bortklippt eller bortrivet stycke tyg återfanns i Örebro läns museum och är nu återinsatt på sin ursprungliga plats. Kanske finns fler sådana tygbitar i museimagasin eller i privata gömmor.

Kjorteln är sammansatt av fyra ungefär lika stora stycken eller våder, två främre och två bakre. Våderna är mycket smala upptill, men vidgar sig från midjan och nedåt till full tygbredd som är 60 cm och därefter ytterligare genom nästan osynligt tillskarvade kilar. Livet är påfallande litet med en bröstvidd på 81 cm. Ärmringningarna är omfattande, 56 respektive 58 cm i omkrets, och upptar en stor del av livet som inte är mer än 20 cm brett i rygg- och framstycke, axelsömmarna är bara 3 cm breda. Halsringningen är rundad med en omkrets på 56 cm vilket medför att det behövs ett sprund för att underlätta påklädningen. Hur långt sprundet har varit är något osäkert, men skador i tyget tillsammans med foderrester tyder på att det varit ca 10 cm långt.

Av ärmarna återstår bara de mycket fragmentariska övre delarna. Möjligen är också detta åtminstone delvis, ett resultat av souvenirjägares framfart. Varje ärm har bestått av tre delar,  från handen räknat en bredare ovansida, en smalare undersida och ett parti upptill som är sammansatt av flera små kilar. Kilpartierna är något olika konstruerade. Vänster ärm består av sex kilar och höger av fem kilar.  Hur ärmarna ursprungligen kan ha sett ut är utifrån de bevarade resterna omöjligt att säga. Den samtida bildkonsten ger exempel på många olika utformningar från långa vida ärmar som delvis kunde släpa i golvet till långa snäva ärmar som knäpptes från armbåge till handled.

Midjans omkrets är 82 cm vilket är ungefär samma mått som för bröstvidden. Livet är alltså nästan rakt skuret, men från midjan och nedåt vidgar sig kjolvidden markant. Alla fyra våderna är skurna i mjukt avrundade linjer och med den största utvidgningen i de bakre våderna där rygglinjen från midjan och nedåt formar en elegant utåtbuktande siluett. För att kunna fullfölja linjen har stora kilar satts in utmed ryggsömmen med början ca 90 cm från halsringningen. Även i sidsömmarna har vidden ökats ut med kilar. Framstyckets våder har kilar enbart i sidorna. Frånvaron av kilar i framstycket gör siluetten nästan rak framtill.

Höger framvåd är den enda som har den ursprungliga fållen i nederkanten bevarad och mätt i mittsömmen ger den kjortelns ursprungliga längd framtill, 146 cm. Den bäst bibehållna bakvåden är bevarad till en längd av 160 cm, men måste ha varit längre. Kjolen har alltså löpt ut i ett släp baktill. Enligt skärningsrekonstruktionen bör vidden nedtill ha varit omkring 420 cm (se fig. 3 ovan till höger).

Sammanfattningsvis vi har att göra med ett långt plagg med släp, försett med tämligen snål halsringning med sprund framtill, snävt liv och en kjoldel som utvidgar sig från midjan till en stor vidd nedtill samt en ärmskärning med tallriksstora ärmhål, tättsittande ärm upptill och okänt utseende nedtill.