Ulrika Eleonoras begravning i Riddarholmskyrkan 1693, laverad pennteckning av Nicodemus Tessin d. y., Nationalmuseum, NM H THC 4822. Teckningen gjordes som förlaga för en gravyr, utförd i Paris av Pierre LePautre, och är därför spegelvänd. Se Snickare 1999 s. 193, kat.-nr. 32
Det fanns dock ytterligare ett inslag i den här källan som gjorde mig förbryllad. Det var ett notblad som såg helt annorlunda ut än resten. Det innehåll sångstämman till det ena av Danielis två stycken, men med en helt annan text på svenska.
Texten löd:
"Ach! Hwad hörs nu för Sårg och klagan”; ”wår frögd och lust så ändas nu”; ” wår Sårg är stoor och öfwermåttan swår”; ”bårta är nu wår Glädie och all wår Hugnadt".
Läs hela texten här.
Det lät i mina öron mycket som en begravningstext. Frågan var bara vem som var föremålet. Det underliga var att just det här notbladet med den svenska texten inte alls såg ut att höra ihop med resten av handskrifterna. När jag gjorde jämförelser med vattenmärkena visade det sig mycket riktigt att medan tabulaturen med Danielis stycke var från 1670-talet, var stämman med den svenska sångtexten skrivet på ett papper som verkade komma från tiden omkring 1692.Det här väckte min nyfikenhet ännu mer, för jag visste att 1693 hölls en oerhört pampig begravning i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Det var Karl XI:s hustru drottning Ulrika Eleonora den äldre som begravdes och det var en av de mest påkostade och spektakulära ceremonierna i Sverige under hela stormaktstiden. Nicodemus Tessin den yngre byggde om hela kyrkan och ställde i mitten en fantastisk castrum doloris (”sorgens fäste”) klädd med svart sammetstyg och med lyktor inuti så att den liknade en stjärnhimmel.
Nu satte alltså jakten på musiken till den begravningen igång. Det visade sig att just Tobias Norlind redan på 1940-talet hade föreslagit att ett stycke av fransmannen Pierre Verdier, ”Kristus är mitt liv”, skulle kunna höra samman med den här begravningen, eftersom just detta var drottningens valspråk. Detta bibelord, ”Kristus är mitt liv, och döden är min vinning”, var även tema för likpredikan. När jag tittade närmare på den texten var det ganska tydligt att kunde ha haft med en med en drottningbegravning att göra. Andra strofen innehåller nämligen några rader som starkt talade för att det handlade om en drottnings begravning:
"All werzens pracht jag saknar minst,
Ty Jesus har mig gifwit
En himlisk Crona Engla Skrudh
Av jordisk drottning är jag Christi Brudh"
Källan till Verdiers stycke visade sig knepig att tidsbestämma, men ett av de papper som ingick innehöll vattenmärket ”Seven provinces-PVL”. Det fanns även i ett stycke av Samuel Capricornus, som via ett annat vattenmärke var tidsbestämt till ca 1688–90. Det talade i alla fall inte direkt emot att Verdiers stycke skulle kunna vara kopierat kring tiden för drottningens begravning.
Det fanns alltså en del som talade för att bägge styckena hörde samman med begravningen 1693. Texterna verkade passa och dateringen av handskrifterna också. Ytterligare en sak som möjligen talade för att Danielis stycke hade återanvänts vid Ulrika Eleonoras begravning var att den prinsessa för vars begravning som stycket skrevs för var kusin till Karl XI och också hette Eleonora. Det verkade som ett stycke som man vid hovet kunde ha tyckt att det passade att återanvända.
Saken avgjordes dock när jag beställde fram ytterligare en källa ur Dübensamlingen. Det var ett anonymt stycke som var katalogiserat under samma titel som Verdiers verk, ”Kristus är mitt liv”. Jag var bara nyfiken på om det kunde ha med min begravning att göra. När jag fick fram det blev jag dock rätt förvånad. För det visade sig vara samma musik som Danielis ”Aspice e coelis”, eller ”Ach! Hwad hörs nu för Sårg och klagan”. På något okänt vis hade den musiker som skrev ut den uppsättningen med stämmor blandat ihop verken. Men på det sättet bekräftades samtidigt min hypotes om att de två verken hängde ihop och jag kunde med ganska stor säkerhet knyta dem till Ulrika Eleonoras begravning 1693. Resultatet blev artikeln Sorge-Musique för en död drottning. Om musiken vid Ulrika Eleonora den äldres begravning 1693.