Daniel Danielis ”Aspice e coelis”, eller ”Ach! Hwad hörs nu för Sårg och klagan”. Bild: Ulrika Eleonoras himmelsfärd, ca. 1741.
Som jag skrev tidigare i texten är handlar mycket av musikforskarens specialistkunskaper om en kunskap just om musiken som meningsbärande system. Ett viktigt inslag i utbildningen handlar om träning i rent musikrelaterade kunskaper och färdigheter: harmonilära, satslära, gehör, kontrapunkt, formlära. Alltså ungefär samma kunskaper som en kompositör behöver.
När det gäller så gammal musik som den jag skriver om här blir det extra svårt, därför att sätten att förstå musik och lyssna på musik skiljer sig så mycket från vår tid.
För det första måste man komma ihåg att tillgången till musik var en helt annan vid den tiden. Det fanns inga inspelningsmöjligheter, inga CD-skivor eller mp3-spelare. Den enda möjligheten att höra musik var levande musik: att man själv sjöng och spelade eller att någon annan gjorde det. Att få höra en stor, professionell musikensemble musicera, kanske med pukor och trumpeter som vid en kröningsceremoni, var därför något mycket unikt i de flesta människors liv och måste ha gjort ett oerhört stort intryck.
Sättet att se på musik under 1600-talet var också mycket inriktat på effekt och verkan: musiken skulle drabba lyssnaren på ett överväldigande sätt. Den skulle gärna väcka starka känslor hos åhörarna, eller kasta dem från ett känslotillstånd till ett annat. Tilltron till musikens makt att väcka starka passioner i åhörarna var stor och den tycks också ha haft den effekten i verkligheten. Det berättas från den tiden om hur musiken fick åhörarna att gråta och klaga högt under musikframföranden. Det var förstås inte för att musikerna spelade så illa, utan för att musiken hade den effekten och kanske även för att lyssnarkulturen var sådan.
När man ska förstå musik från 1600-talet är därför musikens avsedda verkan och de affekter den skulle uppväcka hos lyssnaren oftast viktigare än musikens form eller struktur. Genom att studera samtida musikteoretiska traktater och kompositionsläroböcker kan man se ungefär vilken effekt man vid den tiden tänkte sig att musik skulle ha på lyssnaren. Instressant nog brukar moderna västerlänningar ganska bra kunna höra ungefär vilket känsloläge man under 1600-talet associerade musiken med. De musikaliska traditionerna från 1600-talet och fram till vår tid är trots allt förvånansvärt konstanta.
Musiken till Karl XI:s kröning syftade i första hand till att vara pampig och ceremoniell. I det här sammanhanget var det den höga kungamakten som skulle demonstreras och åhörarna skulle gärna inges en känsla av att de var undersåtar under en stark och mäktig kung. För några år sedan studerade jag själv en helt annan slags tillfälle, nämligen en begravning. Det tänkte jag ta som mitt tredje och sista exempel på hur musikforskning kan gå till i praktiken.
Under våren 2004 arbetade jag med att katalogisera den stora Dübensamlingen. Det var alltså den katalog som man nu kan hitta i databasen.
Jag arbetade med en källa med musik av en flamländsk kompositör som hette Daniel Danielis. Jag var särskilt intresserad av honom eftersom jag själv några år tidigare hade skrivit min doktorsavhandling om en av hans elever, Christian Geist, som var hovmusiker i Stockholm på 1670-talet.
Det var en krånglig källa med två stycken med text på latin. Det fanns både tabulaturer och stämutskrifter. Jag upptäckte rätt snart att de ursprungligen hade komponerats som begravningsmusik för en ung prinsessa i hertigdömet Mecklenburg-Güstrow, där Danielis var kapellmästare. (Lyssna på musikfilen överst på denna sida). Det intressanta var att ett av styckena hade inskrifter med ändrad text, där namnet ”Eleonora” hade ändrats till ”Gustavus princeps”. Enligt den franska utgåvan med Danielis stycken skulle den ha kunnat användas i samband med ett firande av minnet av Gustav II Adolfs död. Det trodde jag inte på. Det verkade mycket troligare att begravningsstycket för prinsessan av Mecklenburg hade återanvänts vid begravningen av den unge prins Gustav, som var son till Karl XI och drottning Ulrika Eleonora. De fick hela sju barn, men bara tre av dem levde till vuxen ålder. Prins Gustav dog 1685, bara två år gammal.