Aspekter på barockmusik

Av Lars Berglund
Publicerad:2009-05-28 19:14
musikmuseet

Musikmuseet i Stockholm har stora samlingar med instrument.

Det kanske roligaste med den här upptäckten, både för Per och för hans medstudenter och lärare, var nog just känslan av att det fortfarande går att upptäcka nya saker. Både Desfontaines pastoral och ”Narvabaletten” var välkända i litteraturen. Redan 1925 skrev Carl-Allan Moberg, som senare skulle bli den förste professorn i musikhistoria i Uppsala, en uppsats om Desfontaines pastoral. Han tog sig till och med tid att skriva av noterna till hela pastoralen. Och i det allra första numret av Svensk tidskrift för musikforskning från 1919 skrev musikforskaren Gunnar Jeansson en artikel med titeln ”Vår första svenska opera”. Det märkliga var bara att ingen under alla dessa år hade lagt märke till att Narvabaletten och pastoralen till stor del var samma stycke.

På den tiden skulle Gunnar Jeansson förmodligen ha blivit mycket besviken om han upptäckt att ”vår första svenska opera” egentligen mestadels innehöll musik stulen från en pastoral från Paris. När Per gjorde sin upptäckt tog man det inte lika hårt. Det var vid det laget redan välkänt att det var så musiker och kompositörer arbetade på den tiden: man stal, lånade, imiterade och bearbetade fritt. Det fanns ingen upphovsrättslagstiftning att oroa sig för och heller inga romatiska föreställningar om originalitet och unika verk. Allt var en gemensam repertoar man kunde ösa fritt ur. Med en kanske något långsökt liknelse påminde det om vår tids samplingsteknik. Snarare gav Pers upptäckt ytterligare en pusselbit till förståelsen av hur man arbetade med musik i stormaktstidens Europa: hur man lånade, plockade ihop och bearbetade, utan att bry sig så mycket om vem som egentligen var upphovsman. Ipred-lagen var ännu ett okänt fenomen.

I den här texten kommer jag att försöka ge några exempel på vad det innebär att arbeta med musik från äldre tider, både som student och som forskare. Jag kommer att hämta mina exempel från 1600-talet och Dübensamlingen i Uppsala, eftersom jag själv håller på med den, men också därför att det materialet hör till det mest omfattande och historiskt sett mest intressanta som finns bevarat i svenska bibliotek och arkiv.

Att forska om musik från låt oss säga tiden före 1800 innebär att man kan göra väldigt många olika saker.  Ett första steg är ofta att försöka hitta själva musiken, som den ursprungligen var nedskriven i noter, och försöka förstå vad det är för något och var den kommer ifrån. Eftersom den mesta musiken från äldre tid inte är noterad på samma sätt som i nutiden behöver man ofta föra över den historiska notskriften till moderna noter. Det är kallar vi för att transkribera musiken och konsten att göra det på rätt sätt kallas editionsteknik. Nuförtiden använder man oftast dataprogram som Sibelius eller Finale för sådana transkriptioner, vilket samtidigt gör att man kan höra musiken klinga i datorn i midiformat.

Om man vill höra musiken mer som den verkligen lät måste den dock framföras med riktiga instrument och röster. Men 1600-talets instrument såg inte alltid ut som våra och sättet att spela och sjunga skiljde sig ganska mycket. Frågorna om hur historiska musikinstrument såg ut och fungerade studerar man inom instrumentläran eller ”organologin”. Den viktigaste källan till sådana kunskaper i Sverige är Musikmuseet i Stockholm, som har fantastiska samlingar av historiska instrument.

Numera finns faktiskt stora delar av Musikmuseets samlingar digitaliserade, så att man kan söka på instrumenten och få upp bild och en kort beskrivning. Se mer här.

Frågorna om hur man spelade och sjöng musiken och vilka ideal som låg bakom framförandena studerar man inom uppförandepraktisk forskning. Det är en typ av forskning som ofta sker i samarbete mellan forskare och specialiserade musiker och som ofta leder fram till konsertprojekt och skivinspelningar.

För att förstå hur musiken fungerade i sin egen tid och hur människorna på den tiden förstod den och lyssande på den, behöver man samtidigt en hel del kunskaper och förståelser om i vilka sammanhang den klingade, varför den skrevs och för vem. Det är vad man ägnar sig åt inom ämnet musikhistoria. Det gör att det är ett väldigt brett och tvärvetenskapligt ämne, som vetter mot historia, idéhistoria och filosofi, estetik, konst- och litteraturvetenskap, teologi, mm. Musikvetarens särskilda specialistkunskaper är samtidigt kunskapen om ”själva musiken” och dess idévärld: notskrifter, kompositionstekniker, musikteori, och musikestetik – alltså idéer, föreställningar och värderingar om och kring musik.