Från lögn till helig dikt

Publicerad:2009-06-02 15:46

Figur 2. Karl den skallige och hans hov. Ur Vivien-Bibeln, 800-talet.

Figur 3. Johannes Scottus Eriugena (MS. Paris Bibl. nat. lat. 6734).

II. Hjärtats hymner

Den europeiska medeltiden tog sin början med det västromerska rikets fall och folkvandringarna över kontinenten under 4- och 500-talen. De här seklerna kallades länge av många historiker för ”de mörka tidsåldrarna”. Roms urbana kultur gav vika för isolerade bysamhällen, det gamla beprövade utbildningssystemet kollapsade, kommunikationerna över Europa försämrades drastiskt, och graden av innovationer på det litterära fältet var jämförelsevis låg. Ändå betecknar den här perioden en på många sätt genomgripande förvandling av den europeiska kulturen. Nya kungadömen såg dagens ljus, nya folkspråk kom att efterträda det gamla latinet, den nya romersk-katolska religionen konsoliderades och organiserades i ett hierarkiskt system med påven i Rom som överhuvud. Det nya klosterväsendet kom att rädda stora delar av det klassiska litterära arvet undan förstörelse. Och i öst fortlevde den kristna senantika kulturen med centrum i Konstantinopel genom hela medeltiden.

På 700-talet etablerades en ny stormakt i Europa, frankernas karolingiska välde. När det var som störst omfattade det dagens Frankrike, Tyskland, stora delar av Centraleuropa och norra Italien. Dess mäktigaste regent blev Karl den store, Charlemagne, som på juldagen år 800 lät kröna sig till kejsare i Rom. För Karl och hans intellektuella ämbetsmän, främst bland dem Alkuin, var det viktigt att inte bara etablera ett andra Rom på militär väg utan också att ena det från början splittrade och mångkulturella riket med en fast administration, utbildning och liturgi(gudstjänstordning), ett reglerat latin och ett effektivt system för skrift. Med de utgångspunkterna avsåg man att skapa en kristen motsvarighet till den gamla romerska kulturen. Man tänkte sig att vid sidan av det gamla imperiet hade nu också utbildningen och kulturarvet ”flyttats över” från det antika Rom till det samtida Frankrike, därav det medeltida talet om translatio studii et imperii och den moderna formeln ”den karolingiska renässansen”.

Karl samlade ett antal av rikets lärda män under ledning av Alkuin till epokens kulturella centrum, palatsskolan i Aachen, nära knuten till hans hov i samma stad på gränsen mellan det nuvarande Holland och Belgien. Hans sonson, Karl II, mer känd under tillnamnet ”den skallige” (Charles le Chauve), följde honom i spåren under decennierna kring 800-talets mitt, då palatsskolan blev centrum för den karolingiska framställningen av illuminerade manuskript och leddes av hela seklets intellektuella fixstjärna, den irländske teologen, filosofen och poeten Johannes Scottus Eriugena.

Kontexten för den karolingiska renässansens märkligaste och säregnaste litterära skapelser utgjordes av liturgin, i synnerhet för officiet och för mässan med nattvardsfirandet. Förutom hymner utarbetade de karolingiska poeterna antifoner och responsorier med sikte på officiet och mässan. Det rör sig följaktligen om en poesi avsedd att sjungas, i ett kollektivt och liturgiskt sammanhang, och som tillkom i religiösa miljöer, först och främst de monastiska, det vill säga i klostren. Anknytningen till den bibliska Psaltaren är genomgående, i synnerhet psalmerna till Guds lov. Det rör sig om en diktning som normalt inte gick under samlingsbeteckningen poesi, poetria, men som inte desto mindre kom att betyda mycket för poesins utveckling i Västeuropa. Från och med nu blir interaktionen mellan den latin- och folkspråkiga lyriken allt intensivare. Så tog exempelvis den latinska kyrkosången intryck från tidiga former av rimmad irländsk, fransk och tysk diktning. Under de närmast följande århundradena kom några av de liturgiska genrerna – tropen och sekvensen – i sin tur att spela en avgörande roll för slutrimmets starka genomslag i den högmedeltida poesin på folkspråk.

Såväl karolingernas anknytning till det antika arvet som deras medvetenhet om sin nya kulturella identitet, grundad i den romersk-katolska tron, framträder i en dikt av Johannes Scottus Eriugena, möjlig att datera till år 859. Den börjar så här 1:

Hellinas Troasque suos cantarat Homerus,
    Romuleam prolem finxerat ipse Maro;
At nos caeligenum regis pia facta canamus,
   Continuo cursu quem canit orbis ovans.
Illis Iliacas flammas subitasque ruinas
   Eroumque MAXAC dicere ludus erat;
Ast nobis Christum, devicto principe mundi,
   Sanguine perfusum psallere dulce sonat.
Illi, composito falso sub imagine veri,
   Fallere condocti versibus Arcadicis:
Nobis virtutem patris veramque sophiam
   Ymnizare licet laudibus eximiis.
Moysarum cantus , ludos satyrasque loquaces
   Ipsis usus erat plaudere per populos;
Dicta prophetarum nobis modulamine pulchro
   Consona procedunt cordibus, ore, fide.

Homeros hade besjungit sina hellener och trojaner, själve Maro hade diktat om Romulus avkomma. Men vi ska besjunga den himmelske konungens fromma dåd, han som hela världen oavlåtligt jublande besjunger. För dem var det en lek att berätta om Ilions flammor och plötsliga undergång, och om hjältarnas makas [strider]. Men för oss klingar det ljuvt att sjunga om Kristus som besegrat världsfursten och gjutit sitt blod. De hade fått lära sig att dupera på arkadisk vers, i falska verk under sken av sanning. Oss anstår det att i upphöjda lovtoner hymniskt besjunga faderns kraft och sanna vishet. De hade för vana att prisa Musernas sånger, spel och pladdrande satyrer bland folken. Ur våra hjärtan, ur vår mun och lyra framgår profeternas samstämda ord under skön sång.

De klassiska inslagen är påtagliga, alltifrån de elegiska distika dikten är skriven på. Sin vana trogen smyger Johannes rentav in ett par grekiska ord i texten, μάχας och sophia – han var en av de få i Västeuropa som över huvud behärskade grekiska under hela medeltiden. Men efter senantikt mönster anförs den gamla världens bägge episka giganter, Homeros och Vergilius, bara för att överbjudas. På punkt efter punkt får deras episka storverk, den förres Iliaden och Odysséen och den senares Aeneiden, stå tillbaka: deras hjältar blir överglänsta av Kristus, deras strider går inte upp mot Hans segerrika uppgörelse med Satan. Den retoriska kontrastföringen är mycket driven: mot den jordiskt-dynastiska avkomman i Aeneiden ställs den himlafödde Kristus, mot de kättjefulla satyrernas pladder står profeternas samstämda ord. Granskar man den latinska vokabulären närmare, finner man att Johannes konsekvent associerar den klassiskt-hedniska litteraturen med begrepp som låtsas, fingera (finxerat), spel, lek och underhållning (ludus) eller bild i bemärkelsen sken (imago), medan den kristna gemenskapen, eller närmare bestämt kören, meddelar facta och sant vetande, vera sophia.

Detta sanna vetande tar sig också uttryck i en högre konst. Johannes återkommer genom hela passagen till de kristnas egna medier, den nya vokala konst som firade sådana triumfer i Aachen och på andra håll i det frankiska riket: lovtonerna, jublet, psalmen, hymnen, den sköna sången, modulamen pulchrum, varvid han konsekvent utnyttjar karolingernas många ord för sång, resultatet av en monastisk kultur som regelbundet, varje dygn, ”oavlåtligt” eller ”i ständigt omlopp”, continuo cursu, firade Gud i toner. Den gamla hednakulturens produkter bjöds ut bland folk på teatrar och torg – termen plaudere för lätt tankarna till skådespel och marknadsunderhållning (jämför vårt ”applådera”). Den romersk-katolska trosgemenskapens sköna sånger var å sin sida alltigenom äkta, sprungna ur hjärtat. Johannes ordlek i citatets slutrad understryker skickligt den här harmonin mellan de troendes övertygelse och deras konst: ordet cordibus kan dels avse deras hjärtan, dels strängarna på deras instrument, och fide kan dels syfta på deras tro, dels på deras lyror. På samma gång aktualiseras här det gamla bibliska kravet på munnen att artikulera hjärtats tro, i enlighet med den kända formuleringen från Matteusevangeliet, ”Munnen säger vad hjärtat är fullt av” (12.34).

Vid ingången till den västeuropeiska medeltiden möter vi således ett liturgiskt färgat begrepp om poesi, i allt väsentligt frukten av en muntlig och religiöst genomsyrad kultur, med klostret och från och med karolingerna katedralskolan som ledande utbildningsinstitutioner. Det tillbakavisar uttryckligen den klassiska, retoriskt försigkomna och hedniskt genomsyrade litteraturen till förmån för en kristen, rituell typ av performance art, som inte ville kännas vid några låtsaslekar och som förnekade varje avstånd mellan hjärtats förvissning, munnens ord och lyrans klanger. Det rörde sig om en konst som inte var avsedd för marknaden utan för de troendes gemenskap, innesluten i ett heligt rum.

Samtidigt vilar det här begreppet om poesi på en paradox. Det klassiska arvet lever nämligen vidare, i termer, begrepp, versmått och referenser, genom den karolingiska kulturen. Epokens trägna munkar kom med sin beundransvärda kopieringsverksamhet att förmedla den antika litteraturen till det högmedeltida Europa. Karls utbildningsreform säkrade studiet av de fria konsternas, artes, för sekler framöver. Och även där Johannes överbjuder de antika mästarna, så aktualiserar han deras stora teman och bestående rykte. Han och hans kollegor vid palatsskolan i Aachen visste att deras insatser för en ny poesi i själva verket förutsatte en klassisk skolning.

Homeros och Vergilius må vara chanslösa vid fall av en konfrontation med samtidens innovativa och liturgiskt präglade kultur, men sist och slutligen var det de som hade lagt grunden till densamma. I sin kommentar till den nyplatonske filosofen och teologen Dionysios Areopagita i Syrien (ca 500 e.Kr.) snuddade Johannes rentav vid tanken att teologin opererade efter samma mönster som poesin: den använder sig av fiktiva bilder eller föreställningar för att leda människornas bristfälliga förstånd till insikt om de högre och gudomliga tingen 2. Här, i idén om fictae imaginationes, möts snarare än konfronteras theologia och poetria. På det viset pekar Johannes Scottus Eriugena redan i medeltidens kulturella initialfas fram mot de teorier om allegorin som skulle breda ut sig genom högmedeltiden och slutligen bidra till erkännandet av poesin som högsta konst.

1.Johannes Scottus Eriugena, Carmina, ed. & transl. Michael W. Herren (Scriptores Latini Hiberniae), Dublin: Institute for Advanced Studies, 1993, s. 58.
2.Expositiones in ierarchiam coelestem, red. J. Barbet (Corpus christianorum. Continuatio mediaevalis), Turnholti [Turnhout, Belgien]: Brepols, 1975, 2.124-58 (s. 23 f.).