Figur 12. John Shute, Den komposita kolonnordningen. Ur: The First and Chief Groundes of Architecture, London, 1563.
knappast i någon arkitekturtraktat. Kolonnordningarnas betydelse som grundläggande ordningsprincip kommer tydligt till uttryck i bokens titel; med fem maniere menar Serlio just dem. Stort inflytande hade också Andrea Palladios (1508-1580) I Quattro libri dell´architettura (1570; Fyra böcker om arkitekturen), Jacomo Barozzis (”Il Vignola”, 1507-1573) Regola delli cinque ordini d´architettura (1562; Regeln för de fem arkitekturordningarna) och Vincenzoo Scamozzis (1548-1616) L´idea della architettura universale (1615; snarast Arkitekturens grundläggande idé). Alla dessa böcker var rikt illustrerade och man tar nog inte miste om man antar att bilderna i praktiken hade större inflytande än texten.
Det var inte bara i Italien man gav ut arkitekturtraktater. 1548 gav den tyske matematikern och läkaren Walther Rivius ut en illustrerad översättning av Vitruvius traktat, Vitruvius Teutsch... , och redan året innan hade hans mycket spridda Säulenbuch Der fünff manieren der Colonnen, sampt aller derselbigen Zierraten (De fem kolonnordningarna och alla deras ornament) kommit ut. Något av en bestseller blev Hans Blums traktat Von den fünff Sülen, Grundtlicher Bericht, und deren eigendtliche Contrafeyung … (Om de fem kolonnordningarna; en utförlig redogörelse och korrekta avbildningar) som kom ut 1555 (en latinsk version kom redan 1550). Blums bok, som i stort sett stödde sig på Serlio, gavs ut i många upplagor och översattes även till franska, engelska och nederländska. I England kom John Shutes (död 1563), traktat The First and Chief Groundes of Architecture ut 1563 (figur 12). Den bygger liksom Blums verk i stort sett på Serlios Regole... och var den första arkitekturtraktaten på engelska.
Hur grundläggande kolonnordningarna var som ordningsprincip framgår inte minst av att konstnärer som Hans Vredeman de Vries (1527-1606) och Wendel Dietterlin (1550-1599) delade in sina utgåvor av extravaganta ornamentkompositioner efter samma kategorier.
Någon eller några av de här nämnda traktaterna kom snart att finnas i varje byggmästares, bildhuggares, målares och snickares ägo. De saknas inte heller i adelns bibliotek. Där kunde de vägleda byggherrarna i den moderna smaken. Samma sak gäller som redan nämnts för ornamentsticken, som sannolikt spelade en ännu större roll i praktiken än arkitekturtraktaterna. Att både ornamentstick och arkitekturtraktater fanns i de flesta konstnärers och hantverkares ägo ger i många fall bouppteckningarna besked om. För Stockholms del har man kunnat visa att t.ex. både Rivius tyska Vitruviusutgåva och Serlios, Palladios och Scamozzis traktater fanns representerade, ibland t.o.m. i flera exemplar, i många dödsbon från 1600-talets slut och 1700-talets början. Under årtiondena omkring 1600 finns Wendel Dietterlins och Hans Vredeman de Vries´ verk nämnda i många bouppteckningar och hundra år senare tycks ingen konstnär eller hantverkare ha saknat Jean LePautres verk i sin ägo.