Ornament och ornamentstick från renässans till nyklassicism

Figur 36. Artus Quellinus, Festoner, ur serien Aerdighe Festonnen, 1650.

Figur 37. Artus Quellinus, Titelblad till en samtida tysk utgåva av ornamentserien Aerdighe Festonnen (Allerhand Arten Gehaeng).

Figur 10. Stefano della Bella, Titelsida till serien Raccolta di varii capricci, Paris 1646.

Figur 38. Jean LePautre, Utkast till öppen spis. Ur: Nouveaux dessins de cheminées.

Figur 39. Jean LePautre, Akantusfris. Ur serien: Frises et Ornements àla Moderne.

Figur 40. Erik Dahlbergs huvudbaner i Turinge kyrka. Omkring 1700.

Sin skulturala utsmyckning fick Amsterdams rådhus av Artus Quellinus d.ä. (1609-1668). Ornamentiken består mest av festoner och girlander. De gavs under 1660-talet ut som kopparstick, som fick mycket stor spridning långt utanför Hollands gränser (figur 36). Titelbladet visar att en viss osäkerhet trots allt tycks ha rått i fråga om den moderna smaken (figur 37). Medan den centrala kartuschen är ett typiskt exempel på kwabstilen är fruktgirlanderna och festonen som hänger under skjölden typiska för Quellinus ornamentik. Quellinus stick kopierades under de följande decennierna av flera förläggare bl.a. i Tyskland och hans ornamentmotiv hörde i mer än 150 år till de populäraste, särskilt i norra Europa.

I Frankrike fick aldrig broskornamentiken eller kwabstilen fotfäste och inte heller den nyktra holländska palladianismen. Istället följde man ganska troget den italienska utvecklingen av både grotesken och akantusornamentiken. Det var inte minst en följd av de nära dynastiska förbindelserna med Florens som förde med sig att en ständig ström av italienska konstnärer sökte sig till Frankrike och det franska hovet. En av dem var Stefano della Bella (1610-1664; figur10). Under Ludvig XIV utvecklades i nära kontakt med italienska förebilder en specifik fransk dekorationsstil som i lika hög grad som den samtida arkitekturen (Louis LeVau) och trädgårdskonsten (André LeNôtre) kom att påverka praktiskt taget hela Europa under flera decennier. Slottet Vaux-le-Vicomte (1658-1661) markerar på alla områden genombrottet för denna franska stil. Ansvarig för slottets rumsdekorationer var målaren Charles LeBrun (1619-1690), som vidareutvecklade stilen i slottet i Versailles. Som direktör för de statliga manufakturverkstäderna Les Gobelins präglade han även utvecklingen av den franska möbelkonsten och konsthantverket. Vid Les Gobelins var Jean LePautre (1618-1682) anställd som tecknare under många år. Hans oeuvre omfattar både möbler, öppna spisar, plafonder och hela rumsenheter men även rena ornament (figur 38). De graverades av honom själv och fick en enorm spridning. Särskilt hans kraftfullt tecknade akantusfriser med lekande putti (figur 39) blev mycket populära, inte minst tack vare att de i motsats till hans plafonder, alkover och spisar kunde integreras även i enklare borgerliga miljöer. I Sverige visar de äldre inredningarna  i Stockholms slott många element som kan ha inspirerats av Le Pautre men även utanför de kungliga miljöerna gjorde sig hans inflytande gällande (figur 40). Som redan nämnts var hans stick också spridda bland Stockholms hantverkare.

Under 1670-talet blev Jean Bérain d.ä. (1640-1711) den ledande mönster- och ornamenttecknaren vid det franska hovet. Hans arbetsuppgifter sträckte sig emellertid långt utöver det. Han var ansvarig för hovets festarrangemang och han var knuten till hovteatern där han tecknade dräkter och scenbilder och stod för de scentekniska effekterna. Med Bérain förlorade den italienska barocken definitivt sitt grepp om den franska hovkonsten.