Ornament och ornamentstick från renässans till nyklassicism

Figur 21. Heinrich Aldegrever, Akantusornament, 1530-tal.

Figur 39. Jean LePautre, Akantusfris. Ur serien: Frises et Ornements àla Moderne.

Figur 22. Nicoletto da Modena, Kandelabergrotesk, ca. 1507.

Figur 23. Rafaels ateljé, Groteskdekorationer i Vatikanpalatset, 1520-tal.

Figur 24. Agostino Veneziano, Grotesk, 1520-tal.

Figur 25. Enea Vico, Grotesk, förmodligen 1540-tal.

Figur 26. Ducerceau, Spis med rullverkdekor.

Figur 27. Antonio Fantuzzi efter Primaticcio, Väggdekoration med rullverk.

Akantusen trängde för lång tid undan nästan alla andra bladornament även i länderna norr om alperna. Karakteristiska för det tyska 1500-talets lite magra och strängt stiliserade akantus är Hans Sebald Behams (1500-1550), Jacob Bincks (ca. 1500-1569) och Heinrich Aldegrevers (1502-1555/61) ornamentkompositioner (figur 21). Dessa konstnärer hör till generationen efter Dürer och brukar med ett sammanfattande namn kallas för ”Kleinmeister”. Deras arbeten kännetecknas av en mycket förfinad gravyrteknik och av de små formaten. De var mycket spridda inte minst tack vare de kopior och variantioner som publicerades av kopparstickaren och förläggaren Virgil Solis (1514-1562) i Nürnberg. Talrika prov på deras popularitet finner man t.ex. i Vasatidens dekorationer i Sverige. Under 1600-talet får akantusen en ett både rörligare och frodigare utseende. Typiska exempel på det är fransmannen Jean LePautres (1618-1682) virtuosa blad i stort format (figur 39).

Grotesken är ett motiviskt sett mycket rikhaltigt ornament som lämpar sig för att dekorera stora ytor men som även kan ges en stram vertikal form (kandelaberform), t.ex. som pilasterdekoration (figur 22). Namnet ”grotesk” kommer av att de viktigaste antika förebilderna upptäcktes på valven och väggarna i de underjordiska rummen och salarna (”grottorna”) i kejsar Neros Gyllene hus i Rom. Det skedde mot slutet av 1400-talet och utlöste en revolution inom dekorationskonsten.

Karakteristiskt för groteskens motivvärld är de fantasifulla blandväsendena och dess irreala konstruktioner som sätter både tyngdlag och perspektiv ur spel. Som helhet betraktat representerar grottesken en  upp- och nedvänd värld som öppnade oanade perspektiv för ett obundet, fantasifullt konstnärligt skapande.

Av stor betydelse för groteskens spridning och popularitet var utsmyckningen av den sk. Loggian i Vatikanpalatset av Rafael och hans ateljé under åren omkring 1520 (figur 23). I och för sig torde få konstnärer ha sett dem i original men formerna och kompositionsideerna spreds även i det fallet genom teckningar och kopparstick (figur 24 och 25).

Rafaels grotesker var även utgångspunkten för Rossos och Primaticcios originella rumsutsmyckningar i slottet i Fontainebleau i Frankrike. Bäst har de bevarats i Frans I galleri. Kännetecknande för utsmyckningen där är de skulpturala stuckramarna som omger väggmålningarna. Ramarna består av en kombination av figurala och abstrakta element. De senare tycks vara utskurna ur metall eller läder, ett karakteristiskt motiv är de upprullade ändstyckena. Härifrån började rullverket ett sekellångt segertåg inom den väst-och nordeuropeiska ornamentiken. Även här skedde det genom grafiken. Särskilt viktig i det avseendet var Jacques Androuet Ducerceau (figur 26 och 27).