I den ash'aritiska skolan ansåg man att Guds allsmäktighet skulle förstås som att Han kunde handla på det sätt som föll Honom in, även om det av oss människor skulle uppfattas som att det stred mot det mänskliga förnuftet. De utgick från devisen att ”Vad än denne Konung (Gud) gör är rätt”. Enligt den ash'aritiska uppfattningen är det förenligt med Guds allsmäktighet att bestraffa den som har åtlytt Gud i sitt jordeliv och belöna den som har begått allvarliga brott. Gud framställs som den överordnade regissören till allt som händer och Den som vet allt som vi människor inte vet. Om människan hade en fri vilja skulle det innebära att hon kunde sätta sig över Guds vilja och handlingar, något som därmed skulle inkräkta på Guds allsmäktighet.
De mu'tazilitiska teologerna ansåg däremot att Koranens återkommande uppmaningar att ta förnuftet till hjälp för att begrunda naturliga fenomen, för att därigenom komma till insikt om Gud, skulle tolkas som att det stred mot Guds väsen att bryta mot logos, alltså en förnuftig ordning i tillvaron. Eftersom Gud uppmanar människan att använda logos kan Han själv inte handla i strid med en förnuftig ordning. Detta tolkades också som en uppmaning till de troende – människan – att skapa harmoni mellan tron och förnuftet.
Ännu ett bevis som förs fram av de mu'tazilitiska teologerna är logos ställning i Koranen. De hänvisar bland annat till den allra första uppenbarelsen som förmedlades till profeten Muhammed där han påminns om att Gud har lärt människan pennans bruk och lärt henne vad hon inte visste (97:4–5). Ett annat kapitel i Koranen inleds med att Gud talar om pennan och det skrivna ordet (68:1–2). Pennan och det skrivna ordet är de i särklass viktigaste symbolerna för logos och de viktigaste medlen för förnuftsbaserad kunskapshantering.
De muslimska filosofernas och teologernas fria laborerande med rationalistiska tolkningar var kontroversiella och väckte motstånd bland traditionalistiska och ortodoxa religiösa företrädare. Såväl mu'taziliterna som de muslimska filosoferna utsattes för hårda angrepp. Kritiken mot deras föreställningar kom från två motsatta håll. De blev angripna utifrån ett ash'aritiskt perspektiv, men också utifrån den muslimska mystikens sida, sufismen. Gemensamt för ortodoxins och sufismens ståndpunkter var kritiken mot det rationalistiska inslaget i mu'taziliternas och filosofernas föreställningar. Ortodoxins kritik tog sin utgångspunkt i ett legalistiskt/formalistiskt perspektiv, medan sufismen motsatte sig hela idén om det rationalistiska upplägget. Sanningen kunde, enligt sufismens idétradition, inte uppnås med hjälp av förnuftet eller tron, den kunde man enbart skaffa insikt om. Man skulle anstränga sig för att göra sig mottaglig för denna insikt genom att rena sitt inre. Själen, hjärtat och sinnet skulle renas, med hjälp av i tur och ordning botgöring och asketism, åkallan, avskildhet och meditation och slutligen kärlek.
Den strängaste kritiken gick ut på att filosoferna och mu'taziliterna inte förlitade sig på tron, utan istället försökte ge en rationell förklaring till den islamiska lärans grundsatser. Ett sådant exempel är deras försök att utifrån rationella argument förklara Koranens uppmaning till goda gärningar och avhållsamhet från det som framställs som synd. Mu'taziliterna menade att sådana uppmaningar inte enbart skulle tolkas som någonting som berörde livet efter döden. De påbjudna handlingarna ledde till att skapa en bättre värld för människor, och människor skulle därför dra nytta av dessa uppmaningar redan i detta liv. På samma sätt innebär bristande avhållsamhet från förbjudna och syndiga gärningar till att människans liv påverkas negativt.