Bröd och skådespel som en "teknologi" för att få majoriteten att bete sig på önskvärt sätt.
Om nu detta är modernitetens särskilda kulturella kännetecken – att den tenderar att kosmologiskt uppsluka och parasitera på de mera specifika meningssystem som vi kallar ”förmoderna” – finns det all anledning att skärpa vår uppmärksamhet på de kategorier och begrepp som vi använder för att förstå och beskriva andra kulturer. Vad menar vi till exempel med det för oss så självklara ordet ”teknik”? Rimligt vore kanske att definiera ”teknik” som ett kulturellt vedertaget sätt att åstadkomma vissa kulturellt vedertagna målsättningar. Men borde inte det betyda att inkahärskarens rituella kommunikation med solguden – i syfte att säkerställa majsskörden – faktiskt var en teknologi? Är inte i förlängningen därmed alla strategier för att få folkmajoriteten att bete sig på ett visst sätt ”teknologier”? Är inte all politik och ekonomi egentligen en fråga om teknik?
Vi upptäcker snart att det skulle föra väldigt långt om vi systematiskt tillämpade den uppmaning till dekonstruktion och defamiliarisering som Marcus och Fischer riktade till sin antropologiska läsekrets för över tjugo år sedan. De grundläggande begrepp som länge använts för att beskriva mänskligt liv i olika kulturer skulle visa sig inadekvata. De skulle till och med kunna betraktas som redskap för västerländsk expansion. Mot denna bakgrund är det trösterikt att konstatera att modernitetens abstrakta språkbruk kontinuerligt utmanas även på dess forna hemmaplan. Inte ens i Europa är vi tillfreds med att uppleva hur myndigheter och professionella kunskapsproducenter reducerar våra komplexa livsvärldar och meningssystem till kvantifierbara abstraktioner. I det avseendet har vi aldrig varit moderna.
Men ytterst kan det ändå inte vara det abstrakta, analytiska tänkandet som kritiken av det moderna riktar in sig på, utan hur det används. Det är nämligen just genom att abstrahera som vi kan få syn på modernitetens samhälleliga och ekologiska övergrepp. Låt oss exemplifiera detta genom att ännu en gång använda inkariket som en klargörande kontrast till vår egen verklighet. De jordbruksterasser och bevattningskanaler som utgjorde grunden för inkafolkets produktion och dess härskares välstånd kan nämligen jämföras med andra former av produktivt kapital som till exempel textilfabrikerna i 1800-talets England. I bägge fallen ackumulerades allt mer kapital av en samhällselit som investerade överskottet från produktionen i mera kapital. För inkahärskaren och hans släktingar handlade det om att omvandla delar av majsskörden i majsöl som under återkommande arbetsgillen kunde skänkas åt de stora mängder undersåtar som arbetade med att bygga och underhålla terrasser och kanaler. För en utomstående betraktare är det uppenbart att jordbruksarbetet avkastade långt större mängder majs än vad arbetarna kunde konsumera i form av majsöl. Överskottet lagrades i inkahärskarens många lagerlokaler. I 1800-talets England omvandlade fabriksägarna delar av vinsten från textilförsäljningen i fler och större fabriker och textilmaskiner. Här är det inte lika uppenbart att avkastningen från arbetet i fabrikerna var större än vad det kostade i utbetalda löner, men den grundläggande likheten mellan de två varianterna av kapitalackumulation är tänkvärd. Vi skulle kunna dra slutsatsen att ackumulationen av produktivt kapital i bägge fallen (jordbruksterasser och textilmaskiner) möjliggjordes av ett ojämnt utbyte som var så inbäddat i kulturella föreställningar att det över huvud taget inte framstod som ojämnt. I bägge fallen är det således dessa kulturella föreställningar som borde skärskådas.
Hur kunde inkahärskarens ceremoniella arbetsgillen få hans undersåtars arbete med jordbruksterasserna att te sig som en rimlig gentjänst i utbyte mot några liter majsöl? Och hur kan moderna föreställningar om ”lön” och ”marknadspris” på liknande sätt få fabriksarbete och världshandel att framstå som jämna och rättvisa utbyten? Är det rentav så att de kulturella föreställningar om ekonomi i vilka vårt moderna beteende är inbäddat utgör mystifieringar av ojämnt utbyte i lika hög grad som inkafolkets arbetsgillen? I bägge fallen ligger specifika kulturella begrepp om mellanmänskliga utbyten – som får dem att framstå som jämbördiga – som grund för olika typer av kapitalackumulation. Inkahärskarens gestalt uppfattades som ett magiskt ymnighetshorn: hans kropp var en gudomlig källa till fruktbarhet som förblindade folket för den roll som dess eget arbete spelade för välståndet. Är vi på liknande sätt offer för en illusion när vi hänvisar till vår teknik som ett slags ymnighetshorn, som överskuggar det ojämna globala utbyte som den är ett uttryck för? Bägge föremålen kan betraktas som fetischer i den meningen att de uppfattas som produktiva i sig själva, snarare än som uttryck för ojämna samhälleliga utbytesrelationer. Kan dessa jämförelser hjälpa oss att få syn på de kulturella illusioner som vårt eget moderna samhälle vilar på?
Slutsatsen borde bli att vi behöver båda typerna av perspektiv: både den relativiserande forskning som visar att allt mänskligt beteende måste förstås utifrån sina egna kulturella förutsättningar och den abstraherande forskning som avslöjar de gemensamma nämnarna bakom till synes väsensskilda kulturer. Genom en sådan dubbelrörelse kan vi till slut få syn på de kulturella synvillor som får det ”moderna” samhället att framstå som så överlägset alla de ”förmoderna” meningssystem som det har förintat.