Rötmånadshistorier: Sensationer i skillingtryck och andra media under 1500-talet, 1800-talet och 2000-talet

Av Hanna Enefalk
Publicerad:2015-04-23 11:46
Fig. 1

Fig. 1. Text till "Den åttafalldiga mörderskan", utgiven av Frans August Kaselius 1834.

Den åttafaldiga mörderskan och den högfärdiga pigan

Vad innehöll då skillingtrycken? Nästan vad som helst, men bland annat nyheter och opinionsbildning. År 1874 kunde den svensktalande Helsingforspubliken för 25 penni köpa Fyra wackra Ungdoms-Sånger med visan ”Den åttafalldiga mörderskan” som huvudnummer 11. Utgivare var Frans August Kaselius, en av de flitigaste finska skillingtrycksmakare vi känner till namnet.

Visans text varnade för tilltagande synd i Finland och höll som exempel fram en kvinna bosatt några mil väster om Helsingfors. Hon hade låtsats vara kysk och jungfrulig, men i hemlighet givit sig hän åt ”köttets fala lust”. De resulterande åtta barnen hade hon dödat. Mörderskans samvete väcks dock tillslut av ett blodisande spökeri:

Från byrålådan höjde sig
En blodig vålnad fram.
Den åttonde jag är, det skrek,
Av dina offerlamm12.

Varför skrev man på det här viset? Det instinktiva svaret för en modern människa är att flerfaldiga mord på spädbarn är något avskyvärt och onormalt, och därmed har ett nyhetsvärde. Men denna uppfattning är inte alldeles självklar – i många kulturer världen över har barnamord setts som en acceptabel metod för familjeplanering. Så var till exempel fallet i det vikingatida Skandinavien13.

Kyrkan motarbetade redan från och med kristnandet seden att sätta ut oönskade barn, men visan ”Den åttafaldiga mörderskan” byggde framför allt på barnamordspaniken under tidigmodern tid (d.v.s. ca 1500–1800). Från och med 1500-talet ägnade makthavare runt om i Europa allt mer kraft åt att bekämpa barnamord14. Det var de ogifta kvinnorna, de som ägnat sig åt ”olovlig beblandelse” (den svenska lagtextens ord för samlag mellan personer som inte var gifta med varandra) som man hade ögonen på. Spädbarn som omkommit i den äktenskapliga sängen utredde man inte lika noga.

Mot ogifta kvinnor som dolt sina graviditeter och i lönndom dödat barnen utfärdade lagstiftarna strängast möjliga straff. I många länder, det svenska riket bland dem, behövdes inte ens något bevis för att ett barnamord verkligen begåtts. Om en kvinna dolt sin graviditet och barnet sedan hittades dött räckte det för en dödsdom15. Länken mellan en misstänkt kvinna och barnet ansågs bevisad om hon lakterade16.

Under 1700- och 1800-talen mildrades straffen för barnamord successivt i de flesta europeiska länder17. I det av Ryssland erövrade storfurstendömet Finland benådade man majoriteten av alla dödsdömda män och skickade dem istället till arbetsläger i Sibirien. Från och med 1824 gällde detta även kvinnorna18.

När visan om den åttafaldiga mörderskan trycktes, 1874, hade dödsstraffet för barnamord avskaffats helt. Ett drygt decennium senare, 1889, gick emellertid storfurstendömet Finland emot den generella europeiska trenden. Dödsstraffet för barnamord återinfördes19. Visan om den åttafaldiga mörderskan skulle alltså kunna ses som en del av den reaktion som ledde till att straffen för barnamord åter skärptes i Finland.
 

11.Fyra wackra Ungdoms-Sånger (Helsingfors 1874). Utg. Frans August Kaselius/Caselius, texten en bearbetning från finskan av signaturen Sampo, d.v.s. Carl Albert Gröneberg.
12.Fyra wackra Ungdoms-Sånger (1874). Stavningen i detta och följande citat har moderniserats.
13.Juha Pentikärinen, The Nordic dead-child tradition. Nordic dead-child beings. A study in compartive religion (Helsingfors 1968), s. 63–68; Lotta Mejsholm, Gränsland: konstruktion av tidig barndom och begravningsritual vid tiden för kristnandet i Skandinavien (Uppsala 2009) s. 71, 133–134.
14.Tom Cheesman, The shocking ballad picture show: German popular literature and cultural history (Oxford/Providence 1994) s. 123.
15.Inger Lövkrona, Annika Larsdotter barnamörderska: kön, makt och sexualitet i 1700-talets Sverige (Lund 2004) s. 177, Margaret Hunt, Women in eighteenth-century Europe (Harlow 2010), s. 108.
16.Lövkrona (2004) s. 167–169.
17.Hunt (2010) s. 109, 111.
18.Alexandra Ramsay, ”Finland”, i Ida Blom & Anna Tranberg (red.), Nordisk lovoversikt. Viktige lover for kvinner ca. 1810-1980 (Nordisk ministerråd 1985) s. 74.
19.Ramsay (1985) s. 82, 91.