Från drottning Christinas Rom till en blivande påve i Münster
Det var min ursprungliga ambition att fördjupa bilden av drottning Christinas politiska engagemang under åren i Rom med utgångspunkt i Carl Bildts äldre studier. Bildt hade följt Christina fram till c. 1670, men inte behandlat de sista två decennierna i hennes liv. Han hade inte heller ingående studerat de ecklesiastiker som bildade drottningens närmsta sociala krets under Romtiden, kardinalen Decio Azzolino (1623-89) och den fraktion inom kardinalkollegiet han ledde, den så kallade Squadrone Volante (”den flygande skvadronen”). Christina blev den kungliga beskyddarinna som erbjöd denna nydanande grupp kardinaler – vars medlemmar bland annat förespråkade krav på påvedömets återupprättade neutralitet gentemot de katolska stormakterna och en mer stringent administrativ professionalisering – en social legitimitet. Fraktionen kom, på grund av dess storlek, att inta en vågmästarroll inom kardinalkollegiet och kunde därmed särskilt påverka utvecklingen i samband med tidens politiskt dominerade påveval (”konklaver”). Christina bidrog bevisligen till den för fraktionen positiva utgången av konklaven 1667 när dess medlem Giulio Rospigliosi valdes till påve med namnet Clemens IX (1667-69). Hon spelade också en väsentlig roll i det fyra månader långa valet 1669-70, där fraktionen dock inte lyckades föra fram sin tänkta kandidat till påvetronen.
Det var sedan Christinas livstid känt att drottningen som vägrade ingå äktenskap ändå hyst starka känslor för den man som från 1655 kom att dela hennes liv – kardinalen Decio Azzolino, som härstammade från staden Fermo i området Marche. I den tidigare litteraturen var Azzolinos karriär knapphändigt beskriven och han skildrades främst som mannen Christina älskade – med känslor som förblev obesvarade. Carl Bildts första verk om drottningen från 1899 omfattade utgåvan av ett närmast sensationellt arkivmaterial: en lång serie kärleksbrev från henne till Azzolino, som författats under åren 1666 till 1668 då hon vistades i Hamburg för att försöka få ordning på sin ekonomi tillsammans med sin internationelle bankir, Manoel Texeira (1631-1705). Trots att dessa brev klargjorde Christinas intensiva kärlek till kardinalen, förändrade Bildts verk inte den förankrade bilden av en avvikande kvinnogestalt och ingen av 1900-talets levnadstecknare gjorde heller något försök att närmare studera kardinal Azzolinos karriär och gärning.
Mina inledande källstudier, både i Sverige och i Italien, klargjorde snart att Azzolino haft mycket större inflytande på den romerska kurians politiska utveckling under sin livstid än man kunnat ana. Han var dessutom en författare av rang till vilken ett större antal politiska och teologiska skrifter kunde attribueras. Slutligen, till skillnad från det som antyddes i den äldre litteraturen, fanns alldeles tillräckligt källmaterial för att dokumentera hans karriär såväl som hans person. Min tänkta avhandling började således med drottning Christina men kom att fortsätta med större fokus på Azzolino och hans krets. Mötet med källmaterialet hade förändrat mina initiala frågeställningar på ett konstruktivt sätt. Avhandlingen blev en studie av tre aktörer inom den katolska kyrkopolitiken under 1600-talets senare hälft: drottning Christina, kardinalen Decio Azzolino, och fraktionen Squadrone Volante. Den blev också en förstudie till en mer omfattande politisk biografi över Azzolino, ett projekt jag kunde fullfölja under de kommande åren.
Bredare frågor kring påvedömets politiska och institutionella omdaning efter Westfaliska freden väcktes snart. Den romerska kurian och påvedömet under 1600-talets senare hälft hade negligerats i 1900-talets historieskrivning, men visade sig vara en dynamisk miljö som förtjänade både fördjupade forskningsinsatser och nya perspektiv. Påven Alexander VII:s (Fabio Chigi, r. 1655-67) regering framstod som en viktig brytningspunkt i den katolska kyrkans historia. Det senare 1600-talets påvedöme hade, mot bakgrunden av Trettioåriga krigets större resultat, synnerligen ofördelaktiga både för det habsburgska kejsardömet och för katolicismens sak i stort, ofta porträtterats som en institution i förfall. När Alexander tillträdde 1655 kontrollerades påvedömet nästan fullständigt av de katolska stormakterna Frankrike, Spanien och Kejsardömet, vilka till och med åtnjöt en formell rätt att lägga in ett veto under påvevalen mot den eller de kandidater de ogillade. Denna trend bröts med valet av Fabio Chigi, som ägde rum tack vare det stöd han erhöll från den nybildade fraktionen Squadrone Volante.