Heraldik: grafisk design med medeltida rötter

Av Henrik Klackenberg
Publicerad:2012-09-17 13:10
Fig. 7.

Fig. 7. Begravningsvapen (huvudbanér med anvapen) för Johan Ekeblad (+1696), Strö kyrka, Västergötland.

Fig. 8.

Fig. 8. Begravningsvapen (huvudbanér) för greve Carl Gustaf Dahlberg (+1697), Turinge kyrka, Södermanland.

Fig. 9.

Fig. 9. Begravningsfana (länsfana) för friherre Fromhold Fägerskiöld (+1706), S:t Nikolai kyrka, Örebro.

Fig. 10.

Fig. 10. Detalj av antependium med alliansvapen för friherre Magnus Fleming och Vendela Stålarm1724 tillverkat av en återanvänd begravningsfana (länsfana), S:t Nikolai kyrka, Nyköping.

Stormaktstidens slut och den nya enhetsstatens framväxt under 1700-talet avspeglas också tydligt i detta heraldiska källmaterial. Efter Karl XII:s död förekommer inte längre provinsvapnen på rikets mynt och sigill. Under 1700-talet är det istället riksvapnet enskilt, som används i dessa sammanhang. Statsmakten var inte angelägen att visa hur få provinser som numera låg under den svenska kronan.

Inga von Corswant-Naumburg disputerade 1999 i konstvetenskap vid Stockholms universitet på en avhandling med titeln Huvudbanér och anvapen under stormaktstiden. I fokus för hennes forskning står de ca. 2000 begravningsvapen från 1650–1730 som pryder väggarna i våra kyrkor. Huvudbanér var 1600-talets benämning på dessa i trä snidade heraldiska praktstycken, som användes i de adliga begravningsprocessionerna under stormaktstiden. De uttrycker på en gång adelns bördstolthet, förmögenhet och upphöjda samhällsposition. De är samtidigt goda exempel på barockens konsthantverk. (fig 7)

Ursprunget till stormaktstidens bruk av begravningsvapen var den medeltida traditionen att föra den avlidne krigarens sköld i begravningsprocessionen. Under stormaktstiden utvecklades denna tradition på så sätt att man tillverkade praktfulla, bemålade vapensköldar som endast var avsedda för begravningsprocessionen och därefter att placeras i ett gravkor eller hängas på kyrkväggen till ständig åminnelse av den döde och hans ätt.

Inga von Corswant gör en riksomfattande inventering av detta material och analyserar i detalj 260 begravningsvapen, varvid frågor om vilka bildhuggarna var och hur konstformen utvecklades står i fokus. Här redovisas också de heraldiska förlagorna, kostnaderna och tillverkningsprocessen. Med sköldebreven som utgångspunkt utvecklades begravningsvapnen från ganska enkla former till meterhöga konstverk fulla av heraldisk skönhet och bördsstolthet typisk för stormaktstidens adel. (fig 8)

Cecilia Candréus behandlar i sin doktorsavhandling från 2008 ett besläktat heraldiskt källmaterial. Avhandlingen lades fram inom ämnet textilvetenskap vid Uppsala universitet och har titeln De hädangångnas heraldik. En studie av broderade begravningsfanor ca 1670–1720. Det handlar alltså även i detta fall om ett heraldiskt källmaterial som har genererats av den adliga prakt som utvecklades vid begravningsceremonierna under stormaktstiden. Materialet är begränsat till det trettiotal vita sidenfanor med heraldiskt reliefbroderi med guld- och silvertråd som bevarats till vår tid i kyrkor och museisamlingar. Fanorna är exempel på det högadliga bruket av exklusiva textilier. (fig 9)

Avhandlingens fokus ligger på det textila hantverket, dess förutsättningar, produkter och deras användning. Det var beställarens släktvapen som skulle broderas med trådar av silver och guld på dessa prestigeladdade objekt och därigenom ge dem en social betydelse. Fanorna var med sin heraldiska brodyr mycket kostsamma markörer av den avlidnes socialt upphöjda position. De var därför också objekt som kunde föranleda tvister mellan olika släkter, huruvida den ena eller andra parten var berättigad till att föra en begravningsfana av detta exklusiva slag. Cecilia Candréus avhandling är koncentrerad till brodörerna och deras produkter men lyfter samtidigt fram ännu ett tillämpningsområde för heraldiken i stormaktstidens Sverige. (fig 10)