Fig. 3. Vapen för adliga ätten Rosencrantz, ritning publicerad av C A Klingspor 1879.
Fig. 4. Vapen för Rättsmedicinalverket, modellritning av Riksarkivet 2011.
Hur är ett vapen komponerat?
Stommen i ett heraldiskt vapen är skölden, som kan ha olika former. På medeltiden avbildades en vapensköld med den verkliga sköldens utformning, medan den under senare sekler har fått en mer och mer stiliserad form. Idag används oftast den så kallade spanska skölden, som är rund nedtill, eller den franska, som har en spets nedtill. Det finns inga fasta proportioner för sköldens form, den kan till och med vara ruterformad eller oval. De sistnämnda sköldformerna brukar förbehållas vapen tillhörande kvinnor. Till skölden kan också fogas yttre tillbehör såsom en krona eller hjälm, som uttrycker rang, en hjälmbindel, en hjälmprydnad och ett hjälmtäcke. Hjälmprydnaden hör ofta samman med sköldens motiv och de övriga yttre tillbehören visar samma färger som skölden. Sköldhållare och vapentält är andra yttre tillbehör som emellanåt tillfogas högadliga och furstliga vapensköldar.
Skölden kan indelas på en mängd olika sätt och heraldiken har skapat termer för dem alla. Med hjälp av den heraldiska terminologin kan varje position på sköldens yta uttryckas i ord. Man talar sålunda om att skölden kan vara kluven eller delad, styckad eller ginstyckad, ha en stam eller ginstam, ha en bjälke eller stolpe för att nu nämna några frekventa termer. En delningslinje mellan sköldens olika färgfält kan ha olika form och kallas för en skura, exempelvis vågskura, tandskura och grankvistskura. När det gäller sköldens motiv brukar man terminologiskt skilja på så kallade häroldsbilder, dvs. sköldar med nonfigurativa, geometriska mönster, och allmänna bilder, dvs. sköldar med figurativa motiv såsom fabeldjur och verkliga djur, växter, himlakroppar, redskap, vapen, byggnader och andra föremål eller mer abstrakta symboler. I den heraldiska traditionen ska sköldens motiv fylla ut den tillgängliga ytan, bilderna ska vara stora och distinkt tecknade, vilket har sin naturliga förklaring om man tänker på heraldikens medeltida ursprung i krig och tornerspel (fig. 3).
Den heraldiska färgskalan är mycket begränsad och hur färgerna, inom heraldiken benämnda tinkturerna, ska kombineras följer vissa speciella regler. Man talar då om två metaller - guld och silver - som på skölden ska kontrastera mot någon eller några av de fyra färgerna rött, blått, svart eller grönt. Under århundradenas lopp har även några andra färger brukats i heraldiska sammanhang, t ex den kejserliga purpurfärgen, men den hör i Sverige liksom de mönster som kallas pälsverk – hermelin och gråverk – till ovanligheterna och är främmande för den svenska traditionen.
Två metaller eller två färger ska sålunda inte förekomma i angränsande fält. Tanken med att i bilden skapa en kontrast mellan de ljusa metallerna och de mörka färgerna har förmodligen sin förklaring i heraldikens medeltida ursprung på samma sätt som tanken att motivet ska fylla ut den tillgängliga bildytan. Det handlar om optik: krigarnas bemålade sköldar skulle lätt kunna identifieras på håll och i dåliga siktförhållanden.
Blasonering är en term av stor betydelse för heraldiken. Termen är hämtad från franskan och betyder verbal beskrivning av ett vapen. Redan på 1200-talet hade man i Frankrike utvecklat en speciell terminologi för en distinkt verbal beskrivning av en vapensköld. Med blasoneringen fastställs vapnets innehåll i den exakta heraldiska terminologin för former, figurer, delningslinjer, färger och annat. Ett vapen är sålunda fastställt till sitt innehåll, men inte till en viss bild eller utformning. Denna heraldiska egenhet gör att det finns en stor konstnärlig frihet att med utgångspunkt i blasoneringen utforma en bild av vapnet. Det finns sålunda lika många versioner av ett vapen som det finns konstnärer och så länge som bilden följer blasoneringen är det en korrekt återgivning av vapnet. Man kan likna relationen mellan blasonering och vapenbild med den mellan noter och musik, dvs en transformering av skrift till bild respektive ljud.
Heraldiken som förvaltningsuppdrag
Traditionen och kunskapen om den offentliga heraldiken i Sverige förs vidare genom Riksarkivet. Detta ämbetsverk har ansvar för att utformning och användning av riksvapnen och vapen för statliga myndigheter och kommuner sker i enlighet med heraldiska normer. För detta uppdrag finns vid myndigheten en statsheraldiker som till sin hjälp har en heraldisk konstnär, som är utbildad i grafisk design. Riksarkivets heraldiska verksamhet har dock mer karaktären av förvaltning på vetenskaplig och konstnärlig grund än egentlig forskning. När nya vapen skapas för myndigheter, militära enheter och kommuner förutsätter det dock en utredning av förvaltningshistoriska förhållanden och heraldiska traditioner (fig. 4).