Byst av Aristoteles, romersk kopia efter grekisk förlaga i brons av Lysippos, 330 f.Kr. (manteln i alabaster är sekundär).
Gerard Soest (ca. 1620-1680), Konstnärens inspiration (mitten på 1600-talet).
Kraften i fråga är dock helt irrationell. Poeterna, liksom profeter och deras uttolkare, handlar i vettlöst tillstånd (533 c–536 d).
I det aktuella sammanhanget finns det anledning att fråga sig om andra, alternativa synsätt finns under den grekiska antiken som på något liknande sätt som hos Platon (eventuellt) ger diktaren en särställning genom ”gudaingiven mania”, ”utvaldhet”, ”geni”, eller liknande? I Om diktkonsten och i Retoriken behandlar Aristoteles två fenomen av intresse här: efterbildning, mimêsis, samt metaforer. Diktaren (och retorn), ser nya samband mellan tillvarons beståndsdelar, vilka bland annat kommer till uttryck i deras bildspråk, och genom denna ”gåva” liknar han filosofen. Diktaren/tragediförfattaren ägnar sig vidare åt ”efterbildning” av tillvaron på ett allmängiltigt plan (katholou), vilket bör leda till att hans verk äger ett sanningsvärde på ett annat, eller högre, plan än exempelvis historieskrivarens. Dikaren och filosofen har en förmåga som inte alla har. Denna kan vi kalla geni, fantasi eller rentav ett slags ”vansinne”.
En annan intressant fråga i sammanhanget, men som bara kan nämnas i förbigående här, är huruvida Platon själv hade några anspråk på att vara en profet. Svaret är kanske ja – hans tänkande har, som bekant, en starkt visionär prägling, och med tanke på den högsta principlärans universella giltighet borde denna också medge långtgående möjlighet att ”sia” om människors, staters och själva kosmos framtida öde. I Platon från 1943 påminner oss Gunnar Rudberg om skådandets betydelse i Platons filosofi och författarskap, om hur oskiljaktiga tanke och skådande är i hela hans liv och verksamhet:
Den mysteriösa synen , fantasi- och drömtydningen, är ej främmande för Platon. När det gäller tron på den inre släktskapen med den oförgängliga världen, med livets grund, då brukar Platon bilder, som ej blir riktigt begripliga utan samband med mysterierna…
Värd att begrunda i sammanhanget är även synens och det visuellas betydelse mera allmänt i hellensk kultur. I sin uppsats ”Det hellenska skådandets typer” (Ur Hellas liv 1934) urskiljer Rudberg en hel rad olika typer av skådande, exempelvis det religiösa, det mytiska och det profetiska, av vilka den senare dock inte är särskilt vanlig i grekisk litteratur. Här nämns också just det filosofiska skådandet (”tanken som skådande”), som ofta använder bilder från natur, kult och myt som symboler för ett intellektuellt innehåll.
Ungefär så mycket, eller snarare så litet, kan vi veta om den klassisk-grekiska föreställningen om diktarens mania, profetiska gåva och i förlängningen utvaldhet Som vanligt når oss, med Gunnar Ekelöfs ord, antiken i form av ”skärvor och viskningar”. Detta hindrar dock inte att förställningen, såsom den formulerats i Faidros, fått stor betydelse för senare epoker. Hur tanken om diktarens ”vansinne” förvaltats av senare poeter och poesitolkare finns det mycket att säga om, men det är en helt annan berättelse.