Huvud föreställande filosofen Platon (427-348/7 f.Kr), romersk kopia efter det original som ställdes ut i Platons akademi (Akademeia) efter filosofens död.
De båda vännerna finner en angenäm viloplats med mjukt gräs och sjungande cikador, slår sig ner och ägnar sig med lust och intellekt inte bara åt Lysias tal, utan även åt två som Sokrates levererar. Det gemensamma temat för de tre talen är den ”rätta förförelsen”. Sokrates andra, så kallade ”palinodiska” (”svarskvädes-“) tal, där han sträcker lans för guden Eros och den ”vanvettige” älskaren, vilka han menar skymfats i de båda första talen, inleds med reflexioner om olika slags gudomligt vanvett, mania – siarnas, mystikens och poeternas, jämte erotikens:
Det gudomliga vansinnet delade vi upp i fyra delar som vi förde till fyra olika gudar, den profetiska inspirationen till Apollon, den mystiska till Dionysos, den poetiska till muserna och den fjärde till Afrodite och Eros, och vi sade att kärleksvansinnet är det bästa. (265 b)
Här intresserar oss särskilt den poetiska (och i någon mån den profetiska) typen:
En tredje form av besatthet är det vansinne som kommer från muserna. Det griper tag i en späd och jungfrulig själ, väcker upp den till backisk yra i sånger och annan diktning och fostrar det kommande släktet genom att hylla forna människors alla tusentals dåd. Men den som kommer till diktkonstens portar utan musernas vansinne, övertygad om att han kan bli en duglig diktare med enbart teknisk skicklighet, han blir aldrig en invigd, hans besinningsfulla diktning kommer att överskuggas av de vansinnigas. (245 a)
Dialogen är långt ifrån lättolkad – den anses ha reviderats av Platon själv och innehålla tankegods och formuleringar av äldre och nyare datum. Dessutom, som Holger Thesleff påpekar i Platon (1990), har filosofen bemödat sig om en medryckande språkform som står i relation till tematiken, vilket gjort att resultatet blivit ”en synnerligen intressant skapelse, som ofta beundrats (och undrats över) men sällan förståtts”.
Texten är full av galanteri, argumentationslusta och vad man skulle kunna kalla tongue in cheek. Det handlar mycket om att inta olika ståndpunkter och samtidigt utöva peithô, övertalningkonst, men också, fast mera indirekt, om centrala platonska spörsmål som den rätta ”filosofiska retoriken” och, i förlängningen, förhållandet mellan skriftlighet och muntlighet. Som vanligt vet vi här inte riktigt var vi har Platon – vilken åsikt har han själv? Är framställningen ett rent tankeexperiment, där form och argumentationsteknik är viktigare än något uppnått resultat av resonemanget? Och vad betyder i så fall detta för vår förståelse av utläggningen om diktarens “vansinne”, mania?
Karaktärsegenskaper och affekter samt deras proportioner – det rätta måttet, övermått, brist – är centrala för grekiskt tänkande. Exempelvis är det svårt att rätt förstå såväl grekisk tragedi som humorn i den äldre komedin, om man inte beaktar det svåröversatta begreppet sôfrosynê (ungefär: ”besinning”). Till de ”centrala” begreppen på detta område hör också mania, ”vansinne” eller ”raseri”, som exempelvis kännetecknar Medea i Euripides tragedi, enligt vad vissa uttolkare har menat. Mania och det stamrelaterade verb som beskriver samma aktivitet, mainomai (”är vansinnig”) sammankopplas traditionellt-etymologiskt med ett av grekiskans ord för ”siare”, mantis, dock endast genom den för de tre orden gemensamma roten men, som står för sinnesaktiviteter (jfr. lat. mens ”sinne” och vårt mental). Verbet mainomai är till sin form- och betydelsemässiga diates (en språklig kategori som uttrycker subjektets förhållande till verbalhandlingen, som svenskans aktiv och passiv) – åtminstone för delar av grekiskans omfattande tempus- och aspektsystem – medialt, vilket är fantasieggande i sammanhanget. Till sin ursprungsbetydelse utgår en verbalhandling med betydelsen (och ofta formen) medium från subjektet och riktar sig ”egocentriskt” åter mot detta – i fallet det poetiska mainomai i ett slags inspirationens cirkel, präglad av reflexivitet och dynamik. En betydelse som den skisserade kanske inte alltid ligger i förgrunden hos mediala verb i klassisk tid, men den kunde ständigt aktualiseras, till exempel i komedins skämtande.