Om vi går tillbaka till förislamisk tid, kan vi konstatera att det fanns muntliga system för att bevara långa och komplicerade texter i ordagrann återgivning genom många generationer. Det gäller i varje fall de heliga zoroastriska texterna och möjligen också officiella krönikor och juridiska och administrativa dokument. Sådana texter skiljde sig i språk, framställningsform och komplexitet knappast från motsvarande skrivna texter. Andra typer av texter, som epik, poesi och berättelser, som inte behövde traderas ordagrant, kunde naturligtvis bjuda på större variation och uppvisa de karaktäristika som brukar tillskrivas ”oratur”, som systematiska upprepningar, formelaktigt språk, signalord, mnemotekniska hjälpmedel (som rim) osv., men det är viktigt att tänka på att muntligt traderade texter kan vara av många slag och inte förutsätter något speciellt litteraturspråk. Språk i muntligt traderade texter skiljer sig från fritt talspråk i lika stor utsträckning som skriftspråk.
Under 800-talet börjar persisk litteratur skrivas. Det finns egentligen inga originaltexter bevarade från den tiden, men poesi och historiska texter återfinns emellanåt i senare källor utan att man säkert kan avgöra hur väl de återger den ursprungliga formen. Under 900-talet framträder namngivna diktare och författare och deras verk är delvis bevarade i en senare handskriftstradition, men det är fortfarande oklart hur exakt vi kan rekonstruera dessa texters ursprungliga ordalydelse, eftersom de äldsta substantiella handskrifter av deras verk som vi känner till härstammar från 1000-talet. I regel är de inte äldre än 1200-talet. Den äldsta daterade handskrift av ett fullständigt persiskt verk som bevarats är en farmakopé av Muvaffaq Abū Mansūr al-Haravī som finns i en handskrift daterad i månaden Shavvāl A.H. 447 (= januari A.D. 1056), bevarad i Österreichische Nationalbibliothek i Wien under beteckningen Codex Vindobonensis A.F. 340. Kopian är intressant nog skriven av den kände diktaren Asadī från Tūs, vilket visar att poeter kunde finna sin utkomst även på detta sätt. Vidare är det intressant att konstatera att språket i denna nästan tusen år gamla skrift inte skiljer sig mer från modern persiska än att det med lätthet läses av en bildad iranier av idag.
Olika slag av litteratur förskriftligades olika fort. Historia författades mycket tidigt i skriftlig form, först på arabiska men från mitten av 900-talet också på persiska. Det grundläggande verket är den omfattande världshistoria som skrevs av iraniern Tabarī på arabiska runt 915 och sammanfattades och översattes till persiska av den samanidiske vesiren Bal‛amī år 963. Det är att märka att detta skedde i Samarkand, dvs. utanför det nuvarande Irans gränser. Också teologisk litteratur skrevs tidigt ner. Iran islamiserades ganska snabbt efter den arabiska erövringen i mitten av 600-talet, och arabiska blev självklart den nya religionens språk (liksom det arabiska alfabetet kom att användas för persiskan). Mycket av teologi, filosofi och naturvetenskap har skrivits på arabiska ända in i våra dagar, men mer populära framställningar började skrivas på persiska i mitten av 900-talet, återigen under de samanidiska emirernas beskydd. En persisk version av samme Tabarīs stora Tafsīr (Koran-kommentar) färdigställdes vid samma tid som Bal‛amīs version av hans historia.