Fig. 12. Titelsida ur ‘ Abd ur Rahmān Jāmī, Nafahāt ul-uns Silsilat ud-dahab, Lahore 1345/1927.
1600-talet, men först runt 1812 introducerades modernt boktryck i Iran. Det var under den reforminriktade qadjar-prinsen ‛Abbās Mīrzās ståthållarskap i Tabriz, men det tog tid innan det fick någon större betydelse. Den typsatta boken ansågs vara dåligt lämpad för att återge arabisk-persisk skrift. Det är ett i princip kursivt alfabet, där flertalet bokstäver inom ett ord binds ihop och där ligaturer (förkortade bokstavskombinationer) ansågs höra till fin skrivstil. Därför var det stentryck (litografi) som först kom till användning. Litograferade böcker, tidningar och tidskrifter producerades ju genom att man för hand skrev texten på skivor av kalksten. Man gjorde alltså i princip en handskriven bok som sedan kunde mångfaldigas i en tryckpress.
Egentligen behövde ingenting skilja en litograferad bok från handskrift, utom att den kunde produceras i ett flertal identiska exemplar. Det här ses tydligt i de stentryck som kom ut i ökande omfattning under 1800-talet och början av 1900-talet. De är ofta upplagda som en handskrift, med en kalligraferad titelsida (‛unvān), ofta med utsirad innehållsförteckning (fihrist), poesi präntad i kolumner med jämna marginaler och prosa skriven i långa löpande stycken nästan utan skiljetecken. Böckerna kan avslutas med en regelrätt kolofon som anger skrivarens, förläggarens och ibland beställarens namn likaväl som tryckort och datum. I en del sådana stentryck ser man också det gamla handskriftsbruket av s.k. kustoder, dvs. en notering längst ner på varje arks andrasida av första ordet eller stavelsen på nästa ark (arabisk-persiska rādda), något som sedan gammalt använts i stället för sid- eller bladnummer för att visa i vilken ordning bladen skulle placeras – om de skulle råka komma i oordning. Stentrycken uppvisar dock i regel ingenting av de gamla handskrivna böckernas konsthantverk. Skinnband blir sällsynta, illustrationerna (miniatyrerna) blir mycket färre och starkt förenklade, oftast enfärgade. Riktigt vacker kalligrafi blir en sällsynthet. (Fig. 12)
Rent textologiskt blir det från början inte någon egentlig skillnad mellan handskrivna och tryckta texter. Visserligen förekommer de senare i flera identiska exemplar, men även de kan dyka upp i nya och ändrade upplagor. De gamla texttraditionerna fortsätter. De klassiska verken skrivs av och trycks och förs på så sätt vidare. Arbetar man med en sådan klassisk text, får man i regel mot slutet av transmissionskedjan räkna med litografiska versioner. De är då avskrivna från sena handskrifter och har inte så mycket att erbjuda i en rekonstruktion av den ursprungliga texten, men de dokumenterar ändå ett stadium i textens liv och måste tas med i texthistorien. Här tillkommer också nya förhållanden, med bokhandlare (snarare än vad vi skulle kalla förlag) som låter trycka och distribuera böcker i stora mängder, skrifter som nu också blir tillgängliga för fattigare människor i enkla basartryck.