Fig. 9. Titelsida i diktverket Misbâh ul-arvâh, [felaktigt] tillskrivet Auhad ud-dîn al-Kirmânî, ur Istanbul-manuskriptet Aya Sofya 4821, daterat 677AH (=1278 AD).
Fig. 10. Stemma (släktträd).
Som ett exempel på möjliga sätt att handskas med de textkritiska problemen kommer här en presentation av en klassisk persisk text, den sufiska lärodikten Misbāh ul-arvāh (”Själarnas lykta”). Det är en sufisk s.k. masnavī (parvis rimmad vers) på ca 1100 dubbelverser (bait) som traditionellt tillskrivits en välkänd sufi-schejk, Auhad ud-dīn Kirmānī (d. i Bagdad 1238), men som sannolikt författats av en annars okänd prins i den gren av den seldjukiska dynastin som härskade i Kirman på 1100-talet, Shams ud-dîn Muhammd ibn Īl-Tughān al-Bardasīrī al-Kirmānī. (Fig. 9) Texten finns bevarad i sexton kända manuskript, av vilka intressant nog de åtta äldsta är daterade. Vi har alltså här en ovanligt lång serie daterade handskrifter – från juli 1278 till juni 1493 – som lämpar sig för ett allvarligt försök till stemmatisk analys.
Om man gör en noggrann jämförande analys (kollationering) av de textversioner som återfinns i de åtta daterade handskrifterna, finner man ett tämligen stort antal varianter, men besvärligt nog är dessa varianter mycket sällan av en typ som skulle kunna kallas ”uppenbara fel”. I en del fall kan man använda språkhistoriska, stilhistoriska eller innehållsliga kriterier för att avgöra vad som bör ha varit den ursprungliga läsarten, men i andra fall finns det mycket litet i själva varianterna som pekar på vad som kunde vara den ursprungliga (”rätta”) läsningen. När hela verser fattas, har man i alla fall den hjälpen att en förlorad vers aldrig kunnat återställas av en skrivare längre fram i traderingskedjan, för så vitt han inte haft tillgång till en annan källa (”kontamination”). I brist på uppenbara fel kan man gruppera läsarterna efter förekomsten i de olika handskrifterna och kommer då fram till att handskrifterna tenderar att samlas i olika grupper och undergrupper. Med hjälp av distributionen av de få någorlunda uppenbara felen, frånvaron eller tillkomsten av vissa verser och grupperingen av de olika varianterna blir det möjligt att ställa upp ett provisoriskt stemma. Om man betecknar de åtta daterade handskrifterna (och dessutom två sena, odaterade) med de latinska bokstäverna A–M, den tänkta arketypen med grekiska Ω och de tänkta hyparketyperna med grekiska α–θ, kan man upprätta följande släktträd (Fig.10).
Det är ju utomordentligt snyggt och välordnat – en totalt binär uppställning – och sannolikheten är liten för att detta stemma skulle återge det traderingshistoriska förloppet på ett exakt sätt. Å andra sidan ger det en god bild av hur läsarterna i allmänhet fördelar sig mellan handskrifterna. Men vissa grupper av läsarter går också konsekvent mot denna indelning. Det finns t.ex. en mindre grupp varianter som är gemensamma för C, D, E, F och G. Det skulle kunna vara resultat av en slump eller av s.k. kontamination, dvs. att hyparketypen θ exempelvis kollationerats mot hyparketypen γ. Med den typ av avskriftsteknik som är typisk för persiska handskrifter, med ständiga ”rättelser” och därmed förskjutning av texten, är det oerhört svårt att säkert belägga arten och graden av kontamination. Vi måste alltså leva med den osäkerheten.