Särskilt för äldre persiska texter är det ofta svårt att fastställa om de ska anses vara en specifik författares verk eller om de är tillkomna genom mer eller mindre kollektiva processer. Likaså kan det vara oklart om det någonsin funnits en specifik och avgränsad ursprungsversion av en författares text. En poets samlade dikter (hans dīvān) kan t.ex. ha förekommit i flera olika versioner redan under hans livstid – med eller utan hans egen medverkan.
Det har i princip funnits två olika metoder för att framställa en kritisk utgåva, den stemmatiska (eller Lachmannska) och den diplomatariska. Enligt den förra jämför man de tillgängliga textkällorna och rekonstruerar hur de är beroende av varandra (vad som kopierats från vad) och sammanfattar förhållandet mellan dem i ett ”släktträd” (ett s.k. stemma). Detta stemma kan så tillhandahålla en logisk väg för återetablerandet av originalets skrivning – eller egentligen skrivningen i den s.k. arketypen, det äldsta rekonstruerbara textstadiet.
En viktig del av den texthistoriska analysen är identifikationen av ”uppenbara fel”, alltså fel som på ett visst stadium kommit in i en viss handskrift och som därefter återges i de handskrifter som är direkta eller indirekta avskrifter av den. I persiska handskriftstraditioner försvåras detta väsentligt av att avskrivarna, som ju själva kan språket och dess konventioner, gärna ”rättar” uppenbara fel, möjligen tillbaka till det ursprungliga eller också till en ny variant. Är det fråga om ett svårrättat ställe kan det då uppkomma en ”kaskad” av varianter (läsarter). Den diplomatariska metoden bygger i stället den kritiska textutgåvan på en given handskrift (eller flera men i så fall var för sig) och låter den textkritiska kommentaren handla om problem i texten och eventuellt nödvändiga emendationer (välgrundade rättelser).
Under senare tid har den stemmatiska metoden blivit starkt ifrågasatt, och den är utan tvekan problematisk när det gäller klassiska persiska texter, både på grund av mängden av handskrifter och svårigheten att använda ”uppenbara fel” som kriterium på släktskap mellan handskrifter. Vidare kan effekterna av s.k. kontamination (dvs. att en handskrift är beroende av texttraditioner från mer än en annan handskrift, t.ex. genom kollationering, rättelse av en handskrift genom jämförelse med en annan) var mycket svårbedömda. Enligt det s.k. nyfilologiska synsättet (se Humanistportalen: Filologi och textkritik) är rekonstruktionen av en textarketyp oftast en fiktion. Vad man egentligen åstadkommer är en text som aldrig existerat tidigare. Det är naturligtvis riktigt, men mot detta kan sägas att den rekonstruerade texten inte är vilken ”ny” text som helst. Om rekonstruktionen är någorlunda solid, är det en text som ger en bättre bild av originalets (arketypens) ordval, skrivningar, konstruktioner osv. än någon annan befintlig text. Detta kan vara av stor betydelse för både språk- och litteraturhistoriska studier. Ett allvarligt systematiskt problem är att de stemman som upprättas nästan alltid blir binära (tudelade), dvs. att en handskrift (eller arketyp, eller rekonstruerad hyparketyp) anges som upphov till två andra, inte flera. Det skulle ju betyda att flera direkta kopior av samma handskrift aldrig bevarats, något som vore absurt.