När utgivaren har identifierat ett arketypfel bör han eller hon också göra något åt det. Den utgivare som trycker praeerat har gjort en emendation, dvs. en förändring av texten som ger den mening. Emendationen är ett enkelt ingrepp i texten, i det här fallet bara borttagande av en bokstav. Utgivaren bör också kunna ge ett rimligt skäl för hur felet har uppstått för att emendationen ska bli trovärdig. Detta kräver bl. a. goda kunskaper i paleografi, konsten att läsa äldre tiders olika skriftformer. Som ett exempel kan nämnas att det i vissa skriftformer kan vara svårt att skilja på bokstäverna i, u, m och n i olika kombinationer, vilket kan förklara uppkomsten av avskrivningsfel. I det aktuella fallet kan en möjlig förklaring vara ett ganska enkelt tankefel: en avskrivare skriver en pluraländelse på ett verb efter att just ha hanterat två syntaktiskt samordnade namn, något som underlättas av att subjektet till verbet (relativpronomenet qui) står i en form som kan vara både singular och plural.
Ibland krävs det ett större ingrepp i texten, t ex om där finns en lucka eller om texten är hopplöst fördärvad (med en teknisk term korrupt); utgivaren gör då en kvalificerad gissning av vad där egentligen har stått, en konjektur. Även denna måste givetvis vara väl underbyggd. Om texten är helt obegriplig och utgivaren inte kommer på någon rimlig förbättring av den markeras detta med tecknet crux, †. Ordet betyder kors. Med det tecknet har alltså utgivaren sagt att hon/han är medveten om att texten är korrupt, men inte har någon lösning på hur texten kan ha sett ut.
Självfallet måste man redovisa vad man gör med texten. Den som ger ut en antik text på det sätt som beskrivits ovan gör en textkritisk edition. Sådana editioner inleds med ett kapitel där utgivaren redogör för handskriftstraditionen. I äldre utgåvor är det förordet ofta skrivet på latin, vilket gör det tämligen otillgängligt för alla utom personer med goda latinkunskaper. Numera skrivs inledningen oftast på ett modernt språk. Under själva texten återfinner man sedan en s.k .textkritisk apparat, som är instrumentet som visar hur texten har sett ut i olika handskrifter och vilka ingrepp utgivaren själv, eller andra utgivare före honom, har gjort i texten. För den oinvigde är den textkritiska apparaten en ganska förvirrande uppställning av ord, siffror och bokstäver i finstil, och man måste alltså ha viss träning för att kunna läsa ut den information som finns där. I vårt Caesarfall står det t.ex. så här i apparaten:
9 praeerant ARβ [grekiskt B, beta, red. anm.] : perant Mb : praeerat Nicasius.
Detta skall utläsas på följande sätt:
Ordet praeerant på rad 9 i texten återfinns i de handskrifter som jag har kallat för A och R samt i hela den handskriftstradition som betecknas med grekiskt β; i de handskrifter som jag har kallat för M och b är första delen av ordet förkortat. Nicasius har föreslagit emendationen praeerat.
För att veta vilka handskrifter de olika bokstäverna står för får man gå till introduktionskapitlet, där handskrifterna presenteras, och där namnges också tidigare utgivare och deras respektive utgåvor. Nicasius är alltså en tidigare utgivare och den som emenderade det felaktiga praeerant till praeerat. När man har sett på stemmat som presenteras i introduktionskapitlet står det klart att hela handskriftstraditionen har pluralformen praeerant.
I den textkritiska apparaten redovisar man alltså avvikelser handskrifter emellan till enskilda textställen, och man redovisar dessutom om man har valt att ta upp någon tidigare föreslagen emendation i sin text. DuPontet, den utgivare vars textkritiska apparat jag här har citerat, har inte gjort det utan trycker det felaktiga praeerat, men det faktum att han redovisar emendationsförslaget i apparaten tyder på att han menar att den kanske är riktig. Andras emendationsförslag som man inte tror på brukar man inte redovisa. Givetvis skall man också tala om när man själv gör en emendation: om det varit Du Pontet själv som kommit med förslaget praeerat skulle han i apparaten ha skrivit ”praeerat scripsi”, ”praeerat har jag skrivit”, dvs. det är min emendation.
Ibland finns det också symboler i själva texten som visar att något har skett. Vi har redan nämnt crux; man kan också stöta på olika former av parenteser. Om en utgivare använder sig av hakparenteser, [ ], innebär det att det som står mellan parenteserna visserligen finns i handskriftstraditionen, men utgivaren anser inte att det har funnits i den ursprungliga texten. I vår Caesartext kunde det alltså ha stått praeera[n]t, om utgivaren velat signalera att bokstaven n står i alla hs, men att han själv inte trodde den borde stå där. Omvänt har en utgivare möjlighet att lägga till något som inte står i handskrifter men som han/hon menar bör ha stått i originalet. Tillägget omsluts då av spetsparenteser, < >.
Sammanfattningsvis är alltså textkritik den metod som en utgivare använder sig av för att presentera en så pålitlig text som möjligt. Någon hundraprocentig autenticitet kan man aldrig räkna med att uppnå, och den enskilde utgivarens uppfattningar kommer alltid att spela roll för valet av textvarianter, införande av emendationer m. m. Detta betyder inte att utgivaren gissar fritt. Vi har redan nämnt att goda kunskaper i paleografi är viktiga. Dessutom måste utgivaren naturligtvis själv ha god behärskning av språket och inte minst av den aktuelle författarens språkbruk. Frekvensundersökningar kan t. ex. ge nyttig information: om man vet att en viss författare har stark preferens för ett visst ord eller uttryck kan det vara vägledande när man har ett val mellan två läsarter eller när man gör en konjektur. Att goda utgivare kan uppnå mycket goda resultat i sitt textkritiska arbete kan man ibland få klara bevis på: det har hänt att fynd av antika papyrusfragment i Egypten har verifierat konjekturer som en utgivare gjort decennier innan papyrusen upptäcktes.