Sanning eller konsekvens - Globalhistoriska funderingar kring myt och fiktion

Av Anders Cullhed
Publicerad:2010-06-17 14:52
Titelsida Popol Vuh

Titelsida till en av de äldsta versionerna av Popol Vuh på spanska. Manuskriptet förvaras i biblioteket vid State University, Ohio, USA.

Med andra ord: i elfte timmen såg sig nedtecknarna om och räddade vad de kunde undan glömskan. Och de uppfattade själva den här sena skriftfixeringen som en restauration av en tidigare text ”där allt stod att se”: en genuin och gudomlig urkund som de forna kungarna haft tillgång till. Mayamytologin utgick på det viset från föreställningen om en urgammal insikt i tillvarons hemligheter, som i nuet – närmare bestämt 1500-talets katastrofala nu – hade grumlats eller gått förlorad: ”Vi ska bringa allt i dagen”, skriver nedtecknarna, ”nu när Popol Vuh, som den kallas, inte längre kan ses. Boken […] där berättelsen om vårt dunkla förflutna stod att läsa och vårt liv klart kunde skönjas. För länge sedan fanns en ursprunglig bok, men den är nu skymd för sökarens och tänkarens blick.”

Till skillnad från den gamla grekiska (men i avlägsen likhet med exempelvis den judiska) kulturen byggde alltså quichéfolkets tradition på idén om en ärkebibel, en ursprunglig och helig bok, som gått förlorad eller blivit obegriplig i nuet. Det innebär att sanningen om tillvaron – om människorna och naturen, strängt reglerade av en serie gudomliga makter – fixerats från begynnelsen. Mayacivilisationen, liksom möjligen alla kulturer som regleras av präster och utgår från tanken på en primär kod, en gudomlig skrift där allting värt att veta redan ligger nedtecknat, stod på det hela taget främmande inför ett fiktionsbegrepp av grekisk typ. Ett sådant förutsätter av allt att döma åtminstone tillstymmelser till en sekulär kultur, otänkbara inom ramen för quichéfolkets genomritualiserade prästvälde, som aldrig gjorde någon egentlig åtskillnad mellan religion och vetenskap.

Den här hastiga jämförelsen kräver åtminstone tre kompletterande observationer. För det första bör det poängteras att den bara inbegriper quichékulturen av äldre datum, sådan den registrerades i Popol Vuh, just när Västerlandets civilisation med förödande följdverkningar nådde Centralamerika. Mayaindianerna skulle senare utveckla en synkretistisk religiositet, där de gamla himmels-, fruktbarhets- och dödsgudarna sammanflätades med katolicismen. Det är en i sig intressant men annan historia.

För det andra: det är troligt att också quiché kände till sägner och skrönor av olika slag, kanske återgivna i vardagslag, kanske avsedda som underhållning utan några etiologiska (orsaksförklarande) eller rituella funktioner. Men inga bevarade vittnesbörd tyder på att den sortens fabuleringar skulle ha bidragit till att utforma kulturens identitet på samma sätt som Iliaden, Aeneiden eller på senare tid Dantes Komedi eller Shakespeares Hamlet kom att göra i Grekland, Rom och Europa. Allt väsentligt för quichéfolket var ju redan nedtecknat, och supplement blev i princip obehövliga i det slags cykliska skriftkultur som först och främst siktade till att restaurera de förlorade orden, att återupprätta en ursprunglig insikt som gått förlorad.