Ill. 2. Fredrik Magnus Piper: Den turkiska paviljongen i Haga-parken, 1785.
Finns det en uppsättning tankemässiga verktyg, där man peka ut mot något annat, från sin egen synpunkt, utan att direkt definiera en gräns? Här syftar jag alltså till verktyg som kan användas vid tolkningen av kulturella manifestationer. Det finns en rad uttryck definierade inom lingvistiken som definieras som deiktiska, och de samlas under termen deixis (grekiska för visning, utpekande). För deixis krävs en bestämd talsituation för att den visande funktionen skall fungera språkligt. Talaren pekar ut drag i rum och tid som han vill ha någon annan uppmärksam på. Deiktiska referenser förbinder samtalssituationen med den aktuella yttre ramen. Man kan bland annat tala om personal (jag, du, denna), temporal (idag, nu, snart) och lokal deixis (här, där, detta, framför, bakom). Lingvisterna betraktar deiktiska uttryck i förhållande till ett tänkt koordinatsystem. Nollpunkten, ”origo”, i systemet är oftast talaren i en talarsituation. Man talar också om ”ankare” istället för origo. Det ankaret har möjlighet att hänvisa till, kallas ofta ”Zeigfeld” eller ”indexical field”.
På detta sätt visar satsen ”Det var en gång för länge, länge sedan i ett land långt, långt borta” till en situation där berättaren är separerad från de antydda händelserna genom långa tidsrymder och stora geografiska avstånd. Så kan man förstärka den främmande och exotiska insceneringen av berättelsen. Men samtidigt är många lingvister av den uppfattningen att rummet, eller det indexikala fältet, delas av ankaret och den utpekade företeelsen i rummet. Talaren kan vara separerad från diskreta fenomen i det indexikala fältet, men han eller hon verkar på samma konceptuella arena. Vi har med det delade rummet att göra.
Jag skall gå över till två exempel på representationer av kulturmöten för att se hur idén om det delade rummet kan brukas. Jag börjar med den såkallade turkiska paviljongen i Haga-parken (se Ill. 2 ovan till höger). Trädgårdsarkitekten Fredrik Magnus Piper arbetade under 1780-talet med parken som skulle omge Gustav III:s magnifika men aldrig fullbordade slottsanläggning på Haga. Min idé är att förstå arkitekturen som ett deiktiskt yttrande eller interpellation, som kan förstås som markering för både den som gör yttrandet och som markering av själva yttrandet.
Vi skall se på vad det är som konstituerar det ”turkiska” i denna byggnad, vilket inte är speciellt iögonenfallande till att börja med. Utsidan är främst klassicerande till sin form och strukturen är byggd för det kalla klimatet i Norden; på så sätt är byggnaden mycket mindre öppen och filigranartad än sina förebilder, de turkiska kioskerna. ”Orientaliska” drag kan hittas, men de inskränker sig till den oktagonala planformen, de vasliknande akroterierna på taket, samt naturligtvis halvmånen på spiran. På så sätt kan vi tolka byggnaden som en dubbel utsaga eller en synkretism. Välkända klassicerande drag markerar ”jaget” eller ”vi-et” i paviljongen. Det samtidigt utpekade ”långt, långt borta” visar sig vara rätt ytligt använda orientaliserade attribut. Piper integrerar det exotiska i en välkänd formal ram.