Figur 6. De romerska legionerna fälttecken pryddes av örnar och den lille kungen av Rom måste förstås vaktas av en örn i sin vagga,
Weltliche Schatzkammer Wien.
Figur 7. Ehrentempel (”Ärans tempel”) i München, november 1936, Bundesarchiv.
Figur 8. Natos ledare i Rom 2002 bland antika kulisser.
Foto: NATO photos.
Napoleon arbetade t.ex. mycket målmedvetet för att göra Paris till ett nytt Rom. De romerska triumfbågarna fick bli förlagor till två bågar i Paris. Kejsar Trajanus reliefprydda kolonn i Rom stod modell för en enorm kolonn på Place Vendôme, som kröntes av en lagerkransad och togaklädd staty av Napoleon. Han lät även flytta stora delar av Italiens konstskatter till Paris, som skulle bli Europas självklara centrum för både makt och konst – ett nytt Rom, för den nye kejsaren. Hans bröder och marskalkar fick kungadömen och hertigdömen runt om i Europa, men när hans egen lille son skulle erhålla en titel som tronföljare utsågs han – förstås – till kung av Rom (se fig. 6 bredvid till höger).
Med hjälp av modern teknik och nationalstaternas väldiga resurser utformades den mest uppblåsta versionen av Rom-idén under 1930-talet av nazisternas och fascisternas regimer. I Mussolinis Rom revs i början av 30-talet raskt några av stadens medeltida kvarter för att bereda plats för en paradgata, Via dell’Impero, Imperiegatan, där det nya romerska väldets pansartrupper skulle rulla fram i triumf mellan de hastigt frilagda ruinerna av det gamla. I slutet av 30-talet organiserades också en jätteutställning till 2000-årsminnet av Augustus födelse, där man medvetet och konsekvent flätade ihop arkeologi, historia och fascistisk ideologi till en vision av ett nytt imperium.
Till sin mest absurda spets drevs imperietanken i Tredje riket, när Adolf Hitler i samarbete med sin favoritarkitekt Albert Speer redan från början planerade för att nazismens monumentala byggnader i en framtid också skulle bli vackra ruiner. På samma sätt som Roms och Athens ruiner sedan århundraden inspirerat till segrar i jakten efter ära, så skulle också i en avlägsen framtid nazisternas monument kunna bli början på en ny renässans, även i sitt förfall. De besinningslösa planerna för det nya Berlin skulle ha förvandlat staden till ett nytt Rom i en kylig klassicism av gigantiska proportioner.
Nazismens besatthet av att sätta varaktiga spår i historien ledde efter kriget f.ö. till en motreaktion i form av de aktiviteter som de s. k. avnazifieringskommissionerna ägnade sig åt. Vid Königsplatz i München hade t.ex. Hitler låtit uppföra två strama, klassicerande byggnader som äreminnen över de partimedlemmar som dödats vid det misslyckade kuppförsöket på 20-talet. Byggnaderna klarade sig genom bombningarna, men efter krigsslutet sprängdes de av de allierade (se fig. 7 ovan till höger).
Efter andra världskriget var marknaden knappast rosad för en fortsatt användning av Rom-idén. Det innebär inte att den har gjort permanent sorti ur medvetandet: vid NATOs toppmöte i Rom år 2002 fotograferades militäralliansens ledare (se fig.8 ovan till höger), framför bilder av triumfbågar och kejsarstatyer (inklusive Trajanus). Minnet av Rom-idén sitter djupt!