Figur 11. Kaffereklam på stan.
Foto: Mats Cullhed.
Figur 12. Den kapitolinska varginnan med de diande Romulus och Remus. Bronsskulptur, Museo Nuovo i Palazzo dei Conservatori, Rom.
Foto: Marie-Lan Nguyen.
Figur 13. Ironiska (inte joniska!) kolonner vid Williams College i Massachusetts, USA.
Figur 14. Quinlan Terry, biblioteket vid Downing College, Cambridge, tidigt 1990-tal.
I januari 2009 visade t.ex. jättelika annonser för en italiensk kaffefabrikant upp en kvinna, stående på alla fyra, iklädd ett raggigt skinn och med två småbarn sprattlande under sig. Naturligtvis skulle associationerna gå till den romerska varginnan, Lupa romana, som diade Romulus och Remus i Roms mytiska urhistoria (se fig. 11 och 12 bredvid till höger).
Men en annan annons i samma serie visade istället en kvinna i elegant klänning stående i Fontana di Trevi – en blinkning till filmhistorien och Anita Ekberg i Federico Fellinis La dolce vita (själva anknytningen till produkten, kaffebönorna, var i båda fallen minst sagt svag). På samma sätt konkurrerar dataspelens omsorgsfullt utformade romerska legionärer på lika villkor om uppmärksamheten med orcher, korsriddare, hunner och nazister, och antika motiv inom filmen är oftast begränsade till den actiongenre som vanvördigt kallats ”sand och sandaler”. Observera att kaffeannonsen har amfiteatern Colosseum som bakgrund – ännu ett välkänt ”citat” ur den antika standardrepertoaren. Antiken lever alltså fortfarande, är fortfarande användbar, men den har fått nya konkurrenter och har inte samma dominerande position som förut.
Antiken som inspiration
Antiken är inte längre ett ideal att imitera – och har faktiskt sällan varit det! Den fungerar däremot fortfarande som en citatbank, som inte förutsätter några djupare kunskaper. Men fungerar själva mötet med antiken som inspiration, som en utgångspunkt för att utveckla egna idéer? Finns det fortfarande kunskaper som bär upp den och som gör den förståelig, eller hänger den bara i luften?
Inom postmodernistisk arkitektur under 1980- och 1990-talen lekte en del arkitekter flitigt med kolonner och andra arkitekturdetaljer, som snarast är att betrakta som citat, udda detaljer som inte är förankrade i någon djupare förtrogenhet med det klassiska (se fig. 13 ovan till höger). Intressantare är udda figurer som den brittiske Quinlan Terry, som ritar hus som om den klassiska traditionen aldrig hade brutits. Anklagelser om att han producerar pastischer besvarar han med att han valt att arbeta fritt och självständigt inom en tradition och att han befinner sig i gott sällskap med större delen av arkitekturhistorien (se fig. 14 ovan till höger).
Mycket av det föregående avsnittet handlade om maktspråk och det går faktiskt fortfarande att hitta referenser till romerska kejsare och andra antika gestalter inom den moderna ledarskaps- och managementlitteraturen. I de flesta fall får det nog sägas att det handlar om illustrationer till resonemang som i och för sig står på egna ben, men det finns faktiskt exempel på att antika gestalter, som t.ex. den romerske kejsaren och filosofen Marcus Aurelius, tar en större plats än så. Ännu märkligare är den klassiska retorikens återkomst: den romerske politikern och vältalaren Ciceros skrifter, liksom Quintilianus antika lärobok i retorik används för att utbilda 2000-talets direktörer, tjänstemän och politiker i konsten att uttrycka sig väl.
Ett mer kontroversiellt exempel är hur efter den 11 september 2001 en rad artiklar i amerikansk och europeisk dagspress hävdade att USA nu framträdde som det nya, romerska imperiet, som tar sig rätten att gripa in när och var den vill för att säkra friheten och demokratin. Rom antogs alltså kunna säga något om det tidiga 2000-talets enda supermakt.