Den klassiska traditionen: om antiken efter antiken

Av Mats Cullhed
Publicerad:2010-09-28 09:34

Figur 10. Henry Fuseli, The Artist Moved to Despair by the Grandeur of Antique Fragments.

Antiken – död eller levande?

Avgörande för hur den klassiska traditionen fungerar är tre olika förhållningssätt som har sin grund i hur man föreställer sig relationen mellan den egna tiden och antiken. Ibland har antiken imiterats. Då underordnar sig samtiden historien och antiken blir ett stelnat ideal. Förhållandet kan också vara det omvända: när historien underordnas nuet, äger den inget egenvärde, utan dess uppgift blir på sin höjd att illustrera samtiden. Men huvudfåran i den klassiska traditionens obesvärade umgänge med antiken har byggt på övertygelsen om att det förflutnas erfarenheter i någon mening kan aktualiseras och bli våra.

Antiken som föremål för imitation

Paradoxalt nog har första steget mot en dödförklaring av antiken ofta tagits när intresse och beundran utvecklats till en övertygelse om att antiken är ett absolut ideal, som möjligen kan imiteras, men aldrig överträffas. Redan under 1400- och 1500-talet finns ett exempel i den s.k. ciceronianismen, ett litterärt stilideal som förespråkades av en rad humanister som helt anpassade sitt eget latin efter Ciceros skrifter. De föraktade det medeltida latinet och ville rensa ut oklassiska element i språket – och bidrog därmed verkligen till att göra latinet mindre levande! De fick dock utstå mycket kritik och det är egentligen först på 1700-talet som antiken blir föremål för en veritabel kult.

Detta har delvis samband med att det under 1700-talet växer fram en medvetenhet om att det mellan den samtida kulturen och den antika ligger en klyfta, som inte bara handlar om tid och rum, utan också om just olika kulturer. Flera saker samverkade i detta: framstegen på naturvetenskapens område fick de antika kulturerna att framstå som i vissa avseenden underutvecklade; Montesquieus s. k. klimatlära gjorde det nödvändigt att förstå en kulturs särdrag som bundna till en viss plats; och den tyske filosofen Herder såg varje kultur som en unik skapelse, bunden till tid, plats och även till det folk som skapade den.

Själva studiet av antiken ur ett distanserat, vetenskapligt perspektiv medverkade f.ö. också till att man mer sällan talade om antiqui, de gamle, utan istället om en tidsepok, Antiken, som också gavs en egen, inre utveckling. Ett exempel är Johann Joachim Winckelmanns beskrivning av den antika konstens utveckling och hans åtskillnad mellan grekiska original och romerska kopior. Samtidigt underkastades de skriftliga källorna en ny kritik, som t.ex. resulterade i att den tyske forskaren Friedrich August Wolf 1795 i Prolegomena ad Homerum kom fram till att man inte kunde anta existensen av Homeros som unik skapare av Iliaden och Odysséen, som troligtvis hade sitt ursprung i flera olika berättelser.

Samtidigt som distansen ökade kvarstod och snarast tilltog beundran för antiken och ur den ekvationen framgick bl.a. nyklassicismens dyrkan av 400-talets f.Kr. grekiska konst och kultur, som började anses om ursprungligare och mer äkta än den senare, hellenistiska och romerska konsten. Den förlamande effekten av denna nostalgiska syn på antiken som ett avlägset föremål för en djup och hopplös längtan till en fulländad men förlorad värld kan knappast illustreras bättre än av Henry Fuselis The Artist Moved to Despair by the Grandeur of Antique Fragments (se fig. 10 ovan till höger).